I lördags hjälpte jag Kritan att flytta. Det var mindre än ett år sedan.

Mycket kan hända på mindre än ett år. Till exempel kan man förlora några av sina brevbärarskills.

I januari bar jag flyttkartonger upp för tvåtusenmiljoner trappsteg och kände ingenting efteråt. I lördags bar jag flyttkartonger ned för tvåtusenmiljoner trappsteg. I söndags kunde jag knappt gå.

Benen bar mig inte. Bokstavligen. Jag kunde inte styra över steglängd eller hastighet. Blev underlaget för ojämnt blev jag tvungen att hålla i mig i Snippe. Jag var nära att ramla flera gånger! Jag måste ha dödat några viktiga nerver i lördags. De dog av chock. Eller åtminstone blev de medvetslösa.

Idag kunde jag gå utan hjälp men undvek affärer med flera våningsplan som saknar utan rulltrappor. Fortfarande gnyr jag när jag sätter mig ner eller ställer mig upp. Att springa är bara att glömma.

Borta är mina fornstora dagar när jag sprang (ja, jag var en sån idiot som sprang) i trappor tre timmar om dagen och sedan glatt kunde gå och träna kondition på Sats på kvällen.

Den som satte förbannelsen över mig verkar ha blivit otålig. Varför, varför, varför har hon inte skaffat nån ny cykel!? måste min otålige onde ande ha tänkt. Och sen insett att det ju var likasåbra att stjäla Snippes cykel också. Så att jag inte kunde smita undan mitt öde genom att låna den liksom.

Tänkt och gjort. Knips, knips, av med låset, bort med cykeln. Tack för det.

Hur kommer det sig att jag inte hinner blogga när jag är ledig?

När flera människor omkring en spontant frågar hur det är, då vet man liksom redan att det är illa. Sju svåra år skulle jag tydligen kunna komma som på Spovs maskerad med talesättstema.

Jag kände hur batterimätaren började blinka rött nån gång vid halv tio imorse, vid 13 var all energi slut. Tur för mig att jag inte hade fler lektioner att hålla i, för jag lallade bara runt och svamlade. Stirrade tomt på skrivbordet innan jag kopplade saker i stil med "Jajustja, pennan skulle jag hämta." En minut senare "Jaaa, måste ha ett papper också." Därpå "Men vart var det jag skulle nu då?"

Jag sov visst lite för lite inatt. Sätter betyg på nästan hundra elever till jul. Det är mycket för en igel. Har bara betygsatt omkring trettio tidigare.

Jag kan knappt hålla igång en fungerande tankekedja. Har tagit hem idiotanpassat arbete att pyssla med så att jag spar lite tid imorgon. En timme har jag tänkt ägna åt att klistra adresslappar på kuvert, skriva listor med IG-varningar och sedan göra det allra svåraste för kvällen; lägga rätt närvaropapper i rätt kuvert. Kanske får Snippe dubbelkolla när han kommer hem. Det blir nog bäst så.

I veckan skrev jag på avtalet för vårterminen. Nu får eleverna och lärarna dras med mig ännu en termin. Känns skitbra, åtminstone för mig, haha!

I alla fall inte om jag ska orka lära ut.

Igår levde jag som jag lärde. Som att det inte fanns någon morgondag. Det vill säga idag. Men idag fanns, därför fick jag åka till jobbet med 6:19 och var sen nästan sjukt effektiv i några timmar. Avverkade flera decimeter tjocka högar med upgifter att gå igenom.

Efter att jag kommit hem följde jag med som bilåkarsällskap till Bålsta. Snippe skulle köpa en bok. Nej, inte en bok. En Bibel. En Kissbibel. En Kissbibel för 2000 kronor. Ja. Tvåtusen. 5 kilo Kissbibel för tvåtusen kronor.

Jag var glad och lite övertrött. Sjöng mest Kisslåtar. På svenska helst. ("Det är kall ginstid igen. Du vet att det är den enda saken som håller oss ihop" och "Gå upp och ta din farmor härifrån. Plocka upp, gamle Jim arbetar hårt i år" och andra hits). Om jag inte försvenskade jamade jag. På den nivån var det.

När vi var tillbaka i Uppsala, precis hade slabbat i oss varsin tallrik skabbig kinamat och klockan slog halv åtta, då stängde min kropp av i princip alla system utom de livsuppehållande. Lite syn och lite hörsel fick jag behålla, men inte mycket mer än så. Jag trodde jag skulle dö. Jag skulle inte klara av att resa mig från stolen, inte betala, inte stappla ut ur restaurangen. Men det måste ha skett ett mirakel. Jag minns inte riktigt hur det gick till, men jag överlevde tydligen resan hem, och nu ligger jag nedbäddad och tar igen mig. 

No more 6:19. Inte vintertid. Inte juletid. Inte betygstid.

Mamma fyllde år på fredagen, jag tog en tur förbi Katalin efter jobbet, trillade in på Stickspåret och köpte en present innan jag skyndade hem, kastade mig in i duschen och sen fick Snippe skjutsa mig på cykeln till mamma och pappa. Jag satt på pakethållaren och försökte balansera paraplyet över oss båda. Det spöregnade. Vinter i Uppsala.

När vi kom hem efter födelsedagsfirandet var jag så trött att ögonen nästan klistrades ihop av sig själva, men istället för att sova började vi städa, vika tvätthelvetet, baka cheesecake och steka köttfärs. Jag planterade om lite växter också. Vi var i säng strax innan tre tror jag.

Jag hälsade på Helene i Stockholm på lördagsförmiddagen, klappade hennes katt Bosse och åt lussebullar tills jag mådde illa. Missade ett tunnelbanetåg, fick rusa till nästa och hann så med tåget hem till Uppsala med fyra minuters marginal. Snippe och jag bjöd på middag på lördagkvällen. Tur för mig att jag under fredagkvällen började ana att jag varit lite för tidsoptimistisk när jag trodde att jag skulle hinna hälsa på Helene utan problem innan jag skulle baka tre sorters paj och göra avocadosoppa till sex personer. Fem bloggare (om än lite ojämnt aktiva) och en fotograf satt vid bordet. Tack vare cheesecakebak och köttfärsstekning på fredagsnatten hann vi precis i tid. Och jag är därtill en jävel på cheesecake visade det sig! Det var roligt att äta med vänner fast hemma hos oss. Mer sånt i livet. Och så får man presenter!

Lyxchokladpulver, Stenmarkmagnet och vintertulpaner. Städat kök dessutom. Finfina saker.

Vi somnade på sängen vid fyra, vaknade tio i sju (när det är dags att börja knyta skosnörena en vardag). Borstade tänderna, somnade om, vaknade igen vid tolv.

Innan vi gick ut och åt den traditionsenliga skräpmatsbrunchen städade vi upp alla spår av gårdagens aktiviteter. Vi är ett bra fixarteam, Snippe och jag.

Helgen har alltså varit rätt intensiv. Intensiv och bra.

Ligga kvar i sängen under filten, ätandes lussebullar och drickandes kaffe alltså. Lösgodis i en påse bredvid, stearinljusen är tända, boken i hand. Snippe tittar på film i datorn. Assar snarkar på skrivbordet. Gärna för mig.

Imorgon är en annan dag. En måndag. Att den dagen kräver viss planering tänker jag förtränga en stund till.