Jag drömde att det blåste så hårt att jag nästan lyfte från marken. Det var roligt, både jag och folk omkring mig skrattade. Tills jag insåg att vinden var ute efter mig. Vinden vill döda mig och förvandlades till en vit hand som förföljde mig och försökte få tag i mig. Jag fick fly in i olika affärer på stan för att komma i lä från den, men det var som att springa i kvicksand. Jag kom till ett hus där jag var säker, ett hus med människor som skulle skydda mig. Alla var snälla och jag kände mig lugn. Några stod utanför ett fönster och skulle grilla mat, och när jag såg ut på dem upptäckte jag att en av personernas ansikte skiftade i vitt. Hon hade blivit besatt av vinden, som på så sätt skulle kunna komma in i huset och nå fram till mig. Det var kört.

Och sen blev alla zombies...

...som rivstartar klockan sju en måndagmorgon med att man kutar runt skolan för att sätta upp affischer som borde satts upp en vecka tidigare, öser på med planeringar, lektioner, får ärva en höggravid före detta elev (som ska tenta upp svenskbetyget) från en pappaledig lärare via en nyanställd som håller på att gå under av arbetsbelastning och blir e-postterroriserad av eleven eftersom hon tycker det skulle vara bra om man kan se till att hon får materialet med post dagen därpå, slevar i sig en burk med viktväktarsoppa till lunch, har bland annat en lektion med 8 av 20 elever (vilket betyder att allt jag säger under den timmen måste jag säga ytterligare en gång), sliter vidare till klockan är 17:26 och tåget tar en direkt till Sats där man kan göra slut på den lilla energin som finns kvar.

På tisdagen är det marknadsföringsmöte, jag får besked att en annan elev vill skriva ut sig från skolan, har ytterligare en lektion med 8 av 20 elever för att de övriga "inte orkade komma till skolan idag heller", springer som en idiot för att fixa papper jag behöver till lektionerna eftersom nätverket ligger nere i mitt arbetsrum, får hintar dels om att jag ska varslas och dels att jag ska få jobba kvar, jobbar kvar till 18 (korridorerna nedsläckta, rummen tomma), hetsar till tåget bara för att mötas av beskedet att det är 30 minuter sent. Tar ut pengar för att köpa en sallad till middag och möts av beskedet att jag har 50 kronor i skuld. Kommer hem vid halv åtta, tar en kopp te och däckar.

På onsdagen börjar arbetsdagen med att jag hittar en lapp i facket där det står att jag är välkommen på medarbetar SAMMA DAG (den har väl legat där en vecka utan att jag sett den) och därför tvingas panikplugga skolans mål och visioner och tänka ut fina formuleringar mellan de klasskonferenser som är inlagda varannan timme, (med fortsättning torsdag, fredag). Klasskonferenser där man för övrigt "bara har tid att fokusera på det negativa". Upplyftande värre. Klarar medarbetarsamtalet med glans. En burk fiskbullar och en morot till lunch. Tillbringar några timmar med att göra IG-prövningsuppgifter i svenska, det jag skulle ha hunnit när jag satt och pluggade mål och visioner. Får mejl -  den ärvda eleven har fått sammandragningar och kan inte göra omprovet. Kommer till Uppsala

Så vad har morgondagen i sitt sköte då? Programlagsmöte, elevvårdskonferenser, dansträning inför avslutningslunchen, planera in fotografering till årsboken, utvärdera andra svensklärares IG-prövningar. Och justja, jag har nån enstaka lektion då och då tydligen. Sånt där som lärare klämmer in emellanåt.

Det är en sån vecka.

Kurs var det ja. När vi kom in i Sällskapets lokaler träffade en av mina (kvinnliga) kollegor en fd kollega från en anna skola. De hälsade glatt på varandra men blev avbrutna med orden

- Jaha, är det här nåt flickdagis kanske?

De stod häpna med öppna munnar när mannen som yttrat sig fortsatte:

- Här har inga kvinnor varit medlemmar på över 180 år!

En av kvinnorna svarade då, i tron att det här måste väl ändå vara ett skämt:

- Men då är det väl på tiden nu då kanske!?

Hon fick ilskan fnysningar till svar och sen följde:

- Och den här tonen tänker jag hålla, jag är faktiskt VD här!

Jaha. Nämen. Så. Att. Tillbaka till 1800-talet. Eller medeltiden kanske? Vi fick förhållningsorder; inga kvinnor i trappan. Vi fick åka hiss om vi nu var tvungna att lämna byggnaden. Och inte vistas på något annat våningsplan än det där vår hyrda lokal låg.

Men det kändes nyttigt. Att vara en oönskad, lite sämre varelse. Att få känna på hur det kan kännas. Intressant.

Och sen två dagars föreläsningar och samtal med religiösa, skygglappsförsedda religöst anfäktade människor (medelålder 60+). Jag lärde mig en del nytt och nyttigt, men på bekostnad av min tilltro till mänskligheten.

Allvarligt, vi måste avskaffa det här med religioner, hörni.

För övrigt hade jag  en (1) lektion förra veckan. Allt som allt alltså. En 80-minutare med industriarna. Religion. Seminarium om ondska. IP kan man lita på. Ypperliga ungdomar med välsvarvade hjärnor. Resten av dagarna och timmarna har ägnats åt fortbildning. Måndagen var studiedag, tisdag, onsdag i religionens tecken och fredagen fick jag tillbringa i mina älskade lokaler vid Engelska parken. Minnas lyckans glada dagar på SVC; svenska och litteraturvetenskapliga studier när allt var fina fisken. Den här fredagen bidrog dessutom till att tilltron till mänskligheten om inte lagades så åtminstone inte skadades ytterligare. Hundratals svensklärare som fick lyssna på bra föreläsningar och lära sig mer om hur man kan använda muntliga övningar och samtal i undervisningen. Bra skit.

Jag tror att det är på grund av ovanstående som jag varit en värdelös bloggare. Chock och information overload.

Imorgon ska jag på kurs; religionsseminarium: 

"Guds lag – för den troende och i samhället. Judisk, kristen och muslimsk tradition"

Vi ska hålla till i Sällskapets lokaler; värsta herrklubben med skumma herrklubbsregler! Klädkod såklart; jeans göra sig icke besvär, en herre utan slips är ej välkommen. Dräkt it is, alltså.

Jag har lite ångest just nu.

När jag fyllde år fick jag nyutgåvan av Alice i Underlandet av lärarna, bland annat med motiveringen att "utan den hade varken varken Monty Python eller Beatles blivit vad de blev" och det utan att de ens visste att dess ypperliga konstellationer av engelsmän råkar vara två av de viktigaste beståndsdelarna av ett igelliv - snacka om lyckträff!

Igår gick igelfamiljen på bio - min present till far på födelsedagen; middag och Alice i Underlandet - på bio alltså. En hit må jag säga.

På vägen till den plats jag skulle möta mamma och pappa på gick jag och lyssnade på en lista (drottningen av listor, det är mitt mellannamn), dagen till ära var det "igelns 60-tal" och låten jag fick stoppa när jag kom fram var White Rabbit. Som handlar om... ja, Alice såklart.

Och den fick mig att börja fundera på en bok jag fick av Helene för 14 (fjorton! Gaaah!) år sedan; Go ask Alice. "Go ask Alice, when she's ten feet tall" sjunger hon, och hm, det måste ju vara ett citat som lånats till boktiteln? Kollade upp boken, och ja - så är det ju såklart. Och jag fastnade där jag satt i soffan och bläddrade. Jag plöjde den på engelska för 14 år sedan. Nu måste jag läsa om den.

Alice, Alice, who the fuck is Alice?

Tjejen i mitt liv verkar det som.

...ja, vad säger man?

Nej. Inget bygg-det-själv-program. Inte ens nåt med fornnordiskt tema. Enkel information:

Och en lustig detalj kring detta är att det är två år sedan, sånär på en (1) dag sedan jag publicerade denna information, och det kom jag på NU!

sa Snippe. Och det gjorde den ju. Tuffaste tishan i stan.