Sitter pa ett internetcafé i Porto, en mycket lustig stad i Portugal, som for ovrigt ar favvolandet hittills. Vi sokte upp solen efter att nastan ha regnat och blast bort i Frankrike, ett land fyllt av engelsksprakighetsvagrare, ondsinta vakter som soker igenom ens kassar nar man helt oskyldigt har handlat i affaren bredvid och konstiga regler for allt. En maratonfard fran Biarritz till Porto - jag trodde jag skulle avlida, eller atminstone krakas i vart fina handfat i var fina toalett i var fina husbil. Det skulle inte ha varit sa fint. men jag slapp.

Spanien far helt enkelt vanta - det blir pa tillbakavagen.

Och nu ar vi har. i Porto. Gamla hus, trasiga hus, hoga, utsmyckade hus. Varannat verkar overgivet, varannat hur fint som helst. Sma katter som stryker vid soptunnorna, samt en liten hund har och dar (till er - Guffa och Tove). Hav och sol och billig mat och igeln har brant sig pa magen.

Ikvall drar vi vidare mot Lissabon, dar var sparhund nosat upp en lyxkamping at oss. Tre, fyra timmar i bil - ha, ingenting jamfort med 12-timmarsresan sist. Och nu har vi kopt portugisiska aksjuketabletter till hela sallskapet.

Jag har ju mer eller mindre (typ ofrivilligt) tagit semester från bloggandet den senaste tiden - för mycket jobb och påföljande trötthet och matthet har gjort att jag inte orkat vara kreativ, inte velat formulera ord till en text. Det har varit för mycket sånt i livet på senare tid. Ord och ord. Och stress.

Men nu. Nu drar Videoklubben på semester! Inte the US of A, som förra sommaren men till Tyskland - Frankrike - Spanien - Portugal och tilbaka. I husbil! Med träningsoveraller! YEY!

Rapporerar mer när vi är i utomlandet.

Då var det över alltså. Nu har mina hjärtan tagit studenten. Mina hp-hjärtan och mina el-hjärtan. Och alla andra fina.

Och det är ungefär så jobbigt som jag trodde det skulle vara. Jag är sur och tvär och trött. Och har gråtit flera gånger (men inte inför dem). Korridorerna är tomma och trista - inga tjejer som kommer in och pratar när jag sitter vid mitt skrivbord, inga killar som ropar på mig när de sitter i kafeterian och väntar. Inga skratt. Tomt, tomt.

Men jag fick ett guldhjärta av tjejerna. Och blommor (och champagnefrukost, omnämnade på plakat och en flakfärd) av killarna. Synd bara att de tog mitt vanliga hjärta med sig när de sprang ut.