Hur jävla lätt är det att leva nyttighetsliv när man blir utsatt för sabotage hela tiden? Först bjuds det på värsta kakbuffén när man ska på nybarnstittning (alltså hälsa på två nyblivna föräldrar) och som om det inte vore nog med det så verkar det vimla av kollegor som bjuder arbetslaget på biskvier eller lägger ut burkar med kolor och chokladbollar i personalrummet dagarna i ända. Ska man behöva acceptera såna här nedrigheter?

Ska man verkligen behöva stå ut med detta?

Kommentarer från en tvåa när de fick veta hur (ohyggligt) gammal jag är:

- Va!? Men du ser ju ut som TOLV!

- Ja, du ser ju ut som ett barn!

- Ja, eller kanske sexton i alla fall!

- Men då är ju du äldre än mina syskon!

- Du ser ut som en sån som precis flyttat hemifrån!

Och sen kom självfallet den obligatoriska slutklämmen:

- Men då måste du ju skaffa BARN!

- Vill inte du HA barn?

- Säg till din kille att ni måste skaffa barn!

- Jag skulle ha flera stycken om jag var så gammal som du!

Nämen.

(Och hur tänkte de? Att jag just gått ut gymnasiet, att lärarutbildningen är ett gymnasieprogram numera?) (Eller ska jag snarare tolka det som att jag upplevs som otroligt barnslig?)

Några tjejer tyckte faktiskt att det väl kanske var upp till mig när och om jag borde skaffa barn eller inte. Jag är ytterst tacksam, haha.

Som extra liten guldkant kan jag återge ännu en replikväxling från idag som kan gå till skolhistorien. Denna gång en etta:

- Fröken, i helgen var jag med åtta tjejer

- Oj, det var imponerande, alla samtidigt?

- Hm, nä, och det var bara sex stycken.

- Jaha, men jag är ändå imponerad!

- Ja, synd bara att du inte var en av dem!

Vad svarar man?

- Åldern börjar ta ut sin rätt, jag hör så dåligt nuförtiden...

var det jag i all hast fick fram.

Sen tittade vi på Full Metall Jacket, och alla höll som tur var käft resten av tiden. Kanske ska anamma den lärarstilen.

Andra repliker från samme unge herre tidigare veckor är för övrigt dessa:

- Fröken, jag har sålt min själ till Djävulen.

- Fröken, jag har druckit motorolja.

Och:

- Fröken, vi är dumma i huvudet.

Japp, så är det.

Edit: Men, asså, jag trivs ju! Som fan!

Det går framåt. Idag slog jag alla rekord och tog tåget som gick 6:19. Solen gick upp när jag satt och tittade ut genom tågfönstret och den gick ner när jag satt och halvsov på väg hemåt. När jag gick från tåget på morgonen hörde jag en hackspett. Jag såg den inte (för jag var tvungen att lyssna på en pratglad kollega samtidigt och vågade inte såra hennes känslor med att spana efter hackspettar när hon berättade om Oerhörda Orättvisor) men det kändes fint ändå. Några minuters verklig sol fick jag i mig när jag gick mellan A-huset och D-huset på jakt efter en annan svensklärare. Det var allt. Nu har allvaret börjat på nytt, nu är lovet över. Och efter en ynka måndag känner jag mig helt mör. Nu känns det som att jag har en hackspett i huvudet.

En sån här kanske det var? Jag vet inte. Jag tror i alla fall att det är en sån här jag har i huvudet.

Det beror nog mest på att jag hade svenska med en klass som varit borta i en dryg månad på praktik. Jag hade glömt bort vilka små, små, barn de kan vara. Ååååååh, jag ville slå på dem, men jag hade ingen pekpinne tillhands. Eller åtminstone tala om, utan att skräda orden, hur otroligt fåniga jag tyckte att de var. Men icke, nej, nej, jag behöll lugnet, åtminstone på ytan. Halva klassen vägrade att genomföra världens enklaste redovisningsövning, de totalvägrade. Små översminkade brudar som inte förstått att de inte går i högstadiet längre, nästan alla av dem. Pep och fnittrade och skrek. Möjligen en eller två som faktiskt tyckte att det var läskigt på riktigt. Mina andra två ettor har fixat det här utan problem, till och med värstingklassen.

Usch, det känns så tråkigt att inte riktigt uppskatta en klass. De är inte elaka, de är inte högljuddast, de är inte klassen som skolkar mest, men de funkar liksom inte riktigt. Jag känner att klassrummet blir mörkare när jag har dem. Det är sant, det känns så! Jag har mina lektioner i två olika klassrum, men jag upplever rummen helt olika beroende på vilken klass jag undervisar. Ljuset är annorlunda. Självklart finns det elever i småbarnsklassen som jag kommer väldigt bra överens med, alla är inte hopplösa, vissa är till och med hoppfulla, men klassen som helhet. Nä, nä.

Värstingklassen är också småbarn, men de är liksom ärligare småbarn. Rakare, roligare och schysstare, även om jargongen i klassen ofta är helt åt helvete. Men den är åt helvete på ett mer reko sätt. Värstingrått men hjärtligt på nåt skumt sätt. Värstingarna har faktiskt nästan, men bara nästan,  även gått om den "normala" ettan på min lista. De är ofta roligare att ha att göra med, även om de krånglar mer. Värstingklassen består enbart av killar, fjollklassen är nästintill endast tjejer. När jag tänkte på det nyss blev jag rädd, jag tänkte att jag var en sån där skabblärare som alltid föredrar killar oavsett, men sen kom jag på att min absoluta favvoklass faktiskt är en tjejklass. Deras klassrum är alltid ljust. Puh.

Nu ska jag smälta den här måndagen. Jag och Assar har pussats lite, och det var trösterikt, men nu är han ute och gör en massa ärenden. Kanske släpar jag mig också ut till affären och handlar nån slags mat, men förmodligen inte. Förmodligen blir det frysrensning, varm dusch, tv och tidigt, tidigt i säng. Jag är inte med de tuffa barnen som tittar på Queens of the Stone Age ikväll.

...saker i gömmorna. Snippes pappa bjöd på glasstårta igår. Jag hittade en påse maränger i mitt skafferi. Lite senare på kvällen hittade Snippe godispåsen från i söndags som jag hade gömt i hans skafferi.

Idag är det söndag igen, så idag är det lagligt. Igår däremot...

Det blev inte dubbla träningspass på fredagen. Det blev bara cykling på morgonen med obligatorisk satsfrukost efteråt (havregrynsgröt, äpple, kanel och vaniljproteindryck) tillsammans med Cissi i skabbsoffan i skabbköket.

Det är ju numera kutym att man recenserar spinninginstruktören, så här följer detta: Charlotta är absoluta favoriten. Alltid bra musikblandning, alltid bra blandning på övningar, aldrig ett tjo eller tjim i onödan (knappt några tjoanden alls), dessutom är hon en person med bra humor och är även ständigt lite lätt irriterad på något. En attityd jag gillar. Den passar mig. Dessutom hade hon på sig en t-shirt som det stod geek på. Det gjorde faktiskt passet ännu bättre.

Men sen blev det inget mer. Muskelpasset fick vika för fika. Kaffe med Maja. Och sen blev det trippelbuffé med Snippe – sushi-mongolisk-kina. Och så friterad banan och glass på det. Fyfan.

Idag har jag i alla fall återigen traskat iväg till stället där alla ler naturligt och lyft en massa tunga saker på egen hand, så lite mindre dåligt samvete har jag. Nu är det snart lunch hos Snippes pappa, så jag måste väl kasta mig in i duschen. Hoppas att eventuell efterrätt glöms bort…

Så heter den släkting jag kan spåra längst bak i tiden. Lydert! Lydert Slatte dessutom! Slatte! Han fanns inte med i min Förnamn i Sverige, så det är väl inte så hett att heta Lydert just nu. Glansperioden är förbi. Min Lydert levde dessutom nån gång på 1500-talet och var slottslove på Stegeborg. Vad gör en slottslove?

Det syns dåligt, men längst där uppe är han, Lydert. Gift med Ingrid Kyle.

Min farmor hette nämligen von Törne innan hon gifte sig, när jag hjälpte henne att damma av några skåp häromdagen hittade jag en antavla, och på den fann jag alltså Lydert längst upp.

Farmor var lite bitter över att pappa hade stulit glaset och ramen till tavlan  för nu är den fuktskadad. Kan inte säga att jag blev särskilt förvånad över hans brist på respekt, pappa skulle i princip kunna skämmas för att ha en sån här släkt, jag har bara aldrig frågat honom om det.

Det känns lite kul att ha en massa adelspersoner i släkten, att kunna se vad de har sysslat med och så. Lite roligt och lite skumt. Den förste von Törne slogs visst en massa och blev tillfångatagen vid slaget vid Poltava. När han fick komma hem blev han adlad. Annars har de varit en massa kungamän och landshövdingar och shit.

 Det här är Michaël von Törne, men inte den som slogs vid Poltava. Den här Micke levde 1726 - 1796 och var "överstelöjtnant vid Wästgöta kavalleri samt landshövding i Elfsborgs län." Nu hänger han på väggen i Hudiksvall.

Söker man på von Törne får man fram detta. Och där är min farmors lillebror (enda pojken av 6 syskon, jag antar att de fortsatte tills de fick vad de var ute efter…) omnämnd! Nils-Michael. Eller Nisse, som han kallas av släkten. Han känns allt annat än adlig måste jag säga, jobbat som diverse skumma saker, bor ensam i en lägenhet i Stockholm och lever för sina systrar. Eller är det kanske så man är adlig nuförtiden? Om jag skulle byta efternamn, undrar om jag skulle få stå med då? Nisse har nämligen inga barn. Eller skulle jag bli tvungen att gifta mig och tvinga min man att ta mitt efternamn också? Eller skulle det inte räknas? Hursomhelst, jag tänker inte byta, och med Nisse dör släktnamnet ut.

 Farmors farmor, Erica Wilhelmina, född Engströmer år 1854. Snäll! Och samma storlek som jag! 

Min farmors farmor dog tydligen ung, av brusten blindtarm. Jag har fått klänningen hon har på sig på det här fotot. Svart, med massa hakar och spännen och spets överallt. Den passar perfekt! Det är rätt tufft det med. Jag har några halsband efter henne också, som jag faktiskt brukar använda ibland. Undrar om vi skulle komma överens. Hon var visst rätt snäll. Det syns nästan.

Nu började jag  fundera på om jag måste döpa mitt eventuella barn till Michael om det blir en pojke? Det verkar ju gå i släkten om man säger så. Även far min heter Mikael (med k) i andranamn. Hm. Är jag en förrädare annars? Eller ska jag slå till och kalla honom Lydert på en gång kanske! Varför inte!

Om det är sant så är jag jävligt söt. Söt, rund och degig. Nu har det gått överstyr igen. Det började med födelsedagen, en söndag; diverse onyttigheter som räckte och blev över i flera dagar. På fredagen ville ju min klassföreståndaretta göra någonting roligt. Istället för att göra popularitetslistor blev det fika och frågesport i blandad svenska. (Helvete, det måste jag rätta innan nästa vecka, har utlovat fint pris, vad fan det nu blir…) Kakorna som blev över fick jag ta hem. De åts upp på lördagen. Sen var det skräpmatssöndag i vanlig ordning. Efter det Hudiksvall, där det serveras kakor och bullar varannan timme, minst. När jag lät mig övertalas av farmor att morotskaka faktiskt är nyttigt, eftersom den innehåller morötter, så kände jag att nåt brast inombords.

Jag känner mig inte söt. Möjligen degig. Nu är det alltså dags för nystart. En gång till!

Jag har varit någorlunda duktig på träningsfronten ändå, både på Sats och på att promenera på morgnar, till och med i Hudik gick jag minnesrundor i rask takt. Jag tränar inte lika frenetiskt som när jag var som duktigast, när 4 Sats-träningspass i veckan var lite, men vafan. Å andra sidan var det kanske inte min lyckligaste tid i livet. Nu måste det alltså bli ordning på det här med ätandet. Snart är det bannemig strand 2008. Och jag vet att jag är smal, och hej och hå, men det känns som att mitt inre är klätt med socker och deg. Och kaffe. Och som att jag kommer att dö i förtid på grund av igenkorkade blodkärl.

Idag började jag det nya livet (för vilken gång i ordningen?) med att gå en massa omvägar till affären och inhandla nytt-liv-mat. Ah, det kändes renande bara det. Nytt-livs-nyttigheter till frukost, eller snarare lunch, och ikväll blir det core och nåt mer svettframkallande. Cissi har dessutom lurat mig att gå på spinning imorgon på morgonen (06:45!) och sedan tänkte jag gå på muskel på kvällen. Mera hysteri! Heja, heja!

Rött te, massa frukt, keso, äpple och kanel, apelsinjuice, nyttigt bröd, vitaminer -  Hysteri! Bra, bra.

Och självklart slutade det såhär...