Igår var det lärarfest. När jag berättade för en klass att det var dags för personalen att umgås, äta och dricka tillsammans så sa de att det verkade som att vi alltid festade. Och lade till att "Ja, ni festar nog lite för mycket, många börjar se slitna ut tycker vi." Nämensåatt.

Och slitna är vi nog idag. Åtminstone jag. Jag lyckades dessutom tappa min necessär med allt det livsnödvändigaste jag äger i sminkväg någonstans mellan festlokalen och Uppsala. Kanske bor mitt smink numera i Upplandsväsby, kanske går det på gatan i Tierp, det valde i alla fall att inte fortsätta sina dagar med mig. Fan att man ska vara så ytlig att man tar med sig allt liksom. Och att man packar väskan med två, ja, två ombyten så att den blir så full att necessären måste ligga längst upp i tappningsläge.

Men det var ändå nånstans bra att jag tog med två ombyten. Det jag hade som första alternativ var icke passande insåg jag när jag tittade på övriga deltagare. Det fick bli den mera sedesamma kjolen (en kjol som jag för övrigt införskaffade när jag själv gick på gymnasiet. Jag var väl mera sedesam då). Klackarna vågade jag mig inte heller på. Att lärare får smeknamn av eleverna vet jag, jag ville snarare undvika att bli omdöpt av lärarna själva. "Jaha, vem har ni i svenska då? Slampan?"

Festen var bra. Jag och Sofia vann en tävling (jag tävlade! Bara det är ju som en seger) där vi var bäst på att uppskatta längden på ett snöre. Vi gissade 11,20 meter, det var 11,37. Vilka oväntade skills. Jag kan vicka som mattelärare any day. Jag dansade även bugg. Och skrattade så jag grät.

Resan hemåt var mindra bra. Vi hamnade i en vagn där det satt två obehagliga människor. Det började med at de krökte lite nedlåtande på mungiporna över att vi jobbade i Tierp, en liten håla. Tierp har för mig blivit lite som min familj - jag vet att den kan vara konstig och komisk ibland, men ingen utom jag får skämta om den. Tierp kanske är lite av ett gudsförgätet ställe dit jag aldrig någonsin i hela världen skulle kunna tänka mig att bo, men jag älskar mitt jobb där och jag älskar mina elever. Rör inte mitt Tierp!

När ressällskapet sedan visade sig vara Migrationsverketsanställda med sverigedemokratsåsikter blev stämingen inte mer hjärtlig precis. Otroligt obehagligt att höra deras åsikter. Jag blev sådär arg att jag hörde mitt hjärta slå, och det verkade drabba fler än mig, vi argumenterade högljutt bland annat om papperslösas rätt till vård hela vägen hem. De tyckte till exempel att är man illegal flykting har man förverkat sin rätt att leva. Japp. Jag frågade, de sa ja. Jag är rädd för den här världen ibland.

Idag har jag mest gått i dvala. Dvalgång, ätning och inhandlande av nytt smink. Det blev dyrare än krämen. Bra mycket dyrare. Fyfan, jag ska sluta vara så ytlig. Snart.