Nu har jag ju ältat ett tag att jag känner mig trött och sliten. Jag kände att jag var nära Nirvana, nära upplysningen om roten till allt lidande häromdagen när jag tänkte inför en lektion att "äh, det får lösa sig på nåt vis, jag fixar det på plats. Får väl titta i boken och freestyla lite" för att sedan få den - uppenbarelsen. Det är ju det som är mitt riktiga jobb. Att ha lektioner. Jag vill fan inte tvingas vara oförberedd. Men det var jag. För det har varit så mycket snack. Det är möten, studiedagar, ämneslag, arbetslag, marknadsföringsgrupper, tvärgrupper, utvecklingssamtal. Tusentals sidor protokoll som ska skrivas, läsas, justeras, vidarebefordras.

Misförstå mig rätt, jag gillar faktiskt att mötas. Jag gillar att prata med andra, byta erfarenheter och hela köret, men det är så mycket nu. Så sjukt mycket. Jag hinner inte riktigt med att göra det som egentligen känns allra, allra mest angeläget. Varken tiden eller energin räcker till. För jag vill vara med överallt, vara en del av allt som händer på och i skolan. 

Inför imorgon är första timmen kirrad. Det blir synder, dygder, civil olydnad, samvete och laglydighet. Andra vet jag inte. Nåt om humanism och existentialism. Men det måste hända nåt mer. Kan inte nöta på om det vid tavlan i 80 minuter. Tredje tänkte jag prata om projektarbetesskrivandet. Men jag glömde boken om det i skolan... Nåja, jag har en lång håltimme innan. Gaaah.

Man kan ju inte lyckas jämt. Jag lagade mat. Fisk i ugn med creme fraiche, kryddor och tomater som täcke. Spenat och grönsaker till. Så. Jävla. Trist. Det skulle kunna publiceras på bloggen som en antirecept.

Och Snippes portion var rå, men han sa ingenting förrän efteråt. Y.

Det är minst två lunchlådeportioner kvar. Jag tror jag äter burksoppa imorgon.

Som lämplig bild väljer jag att publicera en lycklig matupplevelse: I måndags kväll var jag hemma hos Alexandra i hennes och Elofs jättefina lägenhet och blev bjuden på god mat. Som vanligt. Hon är en jävel på mat, den där tjejen.

Det var mörkt när jag åkte och tränade också. Mörkt som min själ. Jag måste vara beklädd med nåt osynligt gnällbälte (eller så sitter det under huden, det är det som gör att jag känner mig oformlig?) för allt är så tungt. Ja, inte bara vikterna alltså. Det var nära att jag somnade ifrån allt, även middagen, men jag ryckte upp mig, bokstavligen. Cykellyse, vantar och även mössa den här gången. Jobbigt var det när jag kom fram också, särskilt för mina stackars biceps. De darrar fortfarande av skräck.

När jag tränade styrka nere i källaren stod en gasell bredvid mig och stretchade sina långa tightsbeklädda gasellben, gjorde yogaövningar och stod på händer (ja, på händer!). Medan jag grimaserade i mina målarfärgsfläckiga byxor och för korta t-shirt, röd i ansiktet, pustande och frustande.

Men jag är stolt över mig själv. Heja.

...för både vantar och cykellyse imorse. Vi går mot kallare, mörkare tider, sanna mina ord. Nu är det blåbärssoppa framför skärmen i arbetsrummet, i vad jag trodde skulle vara ensamt majestät men som istället blev Sofiasällskap. Lika trevligt men på ett helt annat sätt än vad jag hade tänkt. Himlen är blå och solen reflekteras via ett annat fönster in på mitt bord.

Igelns igelfärgade pasta. Perfekt efter träning (fan! jag glömde stretcha. IGEN.) .Tar ungefär tio minuter att laga.

Gör såhär:

Svart pasta, inte lakritsremmar. Koka i 8 minuter.

Avocado, cocktailtomater. Skär i mindre bitar, blanda.   

Och en burk med kräftstjärtar.

När pastan kokat färdigt, låt en köksassistent vakta den.

Häll på några skedar creme fraiche  och gärna citronsalt. Annars kan du droppa på pressad citron.

Och svartpeppar.

Blanda allt i skålen. Servera. Ät minst två portioner.   

Rött blåbärste (låter som en motsägelse men är det ej) och mintchoklad till efterrätt rekommenderas.

Jag har tänkt och gjort en massa saker med bloggpotential; gått på kulturkärringkurs (akvarell), haft tusentals möten, varit på alla tänkbara humör, promenerat en fantastiskt vacker höstdag och fotat ekskelett och varit på kräftskiva med hattar, sånghäften, lyktor och hela kitet men bara två personer som verkligen åt kräftor. Bland annat.

Men jag orkar inte idag. Energinivån är som vanligt låg. Jag har ätit min vanliga dos söndagsonyttigheter, mår mitt vanliga söndagssega.

Fast det är ju mer än så. De senaste veckorna har varit hårda; jag orkar halva dagen, sen säckar både kropp och själ ihop lite. Lättretlig, lättledsen och trött, trött, trött. Svullen mage, svullna ögon. Känner mig uppsvälld hela jag.

När mamma fick veta att jag kände mig såhär skickade hon ett sms: "Jag tror du behöver en ask arctic root." Jag svarade "Haha, ja." Men var för trött för att gå förbi apoteket på vägen hem från tåget. (På den nivån är det ibland).

När jag kom hem låg detta på dörrmattan:

Gull!  

Så nu så. Snart så. Alltså. Så höjs blogginläggskvalitén är det tänkt.

Nu: sömn.

Det är nåt fel på min energinivå. Jag håller humöret uppe lite drygt halva dagen, mot eftermiddagen börjar jag krokna så smått, och ungefär när jag sätter mig på tåget börjar det dala på allvar. Sen är jag trött, håglös och lite ledsen, eventuellt med några pikanta inslag av surhet. Idag var en sån dag. Jag vill liksom bara lägga mig på golvet och stirra i taket. Fast nej, det vill jag inte heller, det vore ju otroligt deppigt. Jag vill liksom ingenting. Det kliar i mig för att jag har en massa borden och en massa saker jag vet att jag vill göra när jag har energi, men plötsligt minns jag knappt vad det var jag ville göra. Det glider liksom bara förbi i nån perifer tanke eller känsla.

Hela dagen hade jag planerat att jag skulle träna på kvällen men så slog Den Stora Lessheten till strax efter att jag kommit innanför dörren. Den kan ha nåt med Den Stora Tvätthögen som hälsade mig välkommen att göra. Och plötsligt var all träningslust borta. Jag ville bara... ingenting. Försökte trösta mig själv med att jag är vuxen och får bestämma själv. Ta en kopp te och lugna ner dig, liksom.  Men så fick jag panik av allt ingenting och funderade på hur det skulle kännas att lägga sig med dåligt träningssamvete och ingenting i utbyte, så jag bestämde mig för att släpa mig dit i alla fall. Det brukar ju alltid bli så mycket bättre bara jag kommer iväg. Bara jag kommer utanför dörren brukar den mesta oviljan släppa. När jag börjar träna blir det nästan alltid roligt.

Men ikväll var tydligen gasellernas afton. Vart jag än vände mig var det fotomodellstjejer i min omgivning. De stod och kråmade sig framför speglarna, de förbrände ickeexisterande fett på löpbanden, de lyfte vikter och putade med läpparna och de låg bredvid mig på corepasset. Långa, smala med flashiga träningskläder, lite klädsamt svettiga med klara ögon och långt, nyfönat (självklart utsläppt) svallande hår.

Jag kände mig som en katt bland hermeliner, Murre från Skogstibble för att vara exakt.

Nej. Det blev inte bättre av att träna. Och imorgon väntar tvättvikning.

(Å andra sidan hade jag väl varit självmordsbenägen om jag inte tränat, så...)

När jag sovit några timmar inatt vaknade jag av ett surr. Surr och nåt som kittlade. En jävla flugjävel. En stor fet och slö fluga som cirkulerade ovanför våra huvuden och helst av allt ville sitta i mitt ansikte. Varför, varför, VARFÖR funkar det så? Liknar jag en gödselhög när jag försöker sova? Luktar jag illa? Det höll på i vad som kändes som timmar. Till slut fick jag gömma mig under täcket och konstruera ett litet andninghål så att jag höll mig vid liv.

Somnade så om. Till strax efter fem, då kattlarmet gick igång. Utututututuuuuuuuuut. Ut. UT. Ututut. UUUUUUT. Det var budskapet som framfördes medelst jamningar. En jävla kattjävel. Assar drygtass. Det slutade inte heller, så precis innan jag kände att vansinnet tog över min kropp slängde jag mig ur sängen och Assar ur huset, skadeglad över att han inte skulle hinna få nåt att äta förrän på eftermiddagen när jag kom hem från jobbet.

När jag kom hem från tåget och förväntade mig en dansuppvisning av en svulten kille kom han långsamt släntrande över gården, och jag lovar att han hade bredaste kattflinet över hela ansiktet. Garanterat nån svikargranne som matar honom om dagarna.