Allvarligt. Fattar ni hur jag skulle se ut om jag inte färgade håret? Jag upptäckte mitt första grå hårstrå när jag var 16. Sexton år! Ja, vissa mognar ju tidigt... Det ljusa ni ser på bilden är alltså inte solreflexer eller blonda inslag. Det är vita hårstrån. Vita!

  

Men nu är allt svart igen. Och fingrarna är inte riktigt så feta som de ser ut på bilden.

Jag tyckte att det här introt var så sorgligt när jag var liten. Min stora skräck var alltid att bli lämnad kvar, bli bortglömd och ensam (och i ärlighetens namn så är det väl det än idag). När jag tittade på det nu så tycker jag nog att stornäsan inte ser så ledsen ut, och det känns faktiskt lite trösterikt. Fint. Och Astrid! Och Spelar min lind, sjunger min näktergal? Fint! Och trösterikt.

När jag ändå skriver om böcker kan jag ju inte låta bli. (Jag har för övrigt haft boktipsaren i egen hög person som lärare när jag läste Barn- och ungdomslitteratur i Litteraturvetenskap C. Jag mötte Lassie!)

Jag har köpt ett gäng böcker den senaste månaden men av någon anledning glömt bort det. Stört. Jag vet inte hur det har gått till. Jag har köpt, tittat på framsidan, suckat nöjt och ställt dem i bokhyllan.

Inga romaninköp på senare tid – detta är vad som står och väntar i bokhyllan:

    

Men lite Berglin, soffa, öppen balkongdörr och svalsvirrande blev det nyss. Och – halleluja! – jag satt stilla länge nog att jag hann måla naglarna. Lycka.

Okej, en liten jobbgrej till bara. Men bara liiiten, liiiten.

Nu är betygen satta. Det är knappt så jag förstår vad som hänt. Det känns bra men nästan lite tomt. Jag tror jag är i chocktillstånd.

- jag känner att jag behöver några såna här.

Kramar alltså, inte spöken. Eller varför inte såna också?

Jag har skummat igenom bloggen och kommit fram till följande:

 - Jag svär för mycket.

 - Jag skriver alldeles för mycket om mitt arbete för att någon läsare ska orka läsa mer än ettochetthalvt inlägg.

 - Om jag inte skriver om jobbet behandlar jag antingen vad jag ätit, om jag möjligen ska duscha eller hur min balkong kommer att se ut om ett tag. Eller min katt såklart. Assar, Assar.

 - Och så verkar jag vara trött jämt och ständigt.

Men nu. Nya tider! Vänta bara, snart ska jag bli INTRESSANT!

Nu är jag glad igen. Det behövdes 5 saker. 1) Promenad i kvällssol med tillfälle att se salamandrar i Linnéträdgårdens damm, 2) en kopp te, 3) en trött katt i knät, 4) och 5) två religionsarbeten.

 

Ett skitbra om döden av en elev som förmodligen är en av de allra smartaste jag haft att göra med, men på ett lite dolt sätt. Han är inte killen som sitter och viftar med näven i vädret direkt, han kommenterar saker lite sådär i förbifarten, men oftast så jävla klockrent. Bästa sortens smarthet. Absolut behagligast i alla fall. Sista uppgiften han lämnade in var lite för kort för ett MVG, men han skrev en extrauppgift efter att jag tiggt om det, det är jag glad för nu. Det var komplett intressant att läsa hans åsikter. Jag lärde mig någonting. Och sen, ett annat arbete från en elev i samma klass, knappast på samma betygsnivå men klockrent på ett annat sätt. Jag måste citera:

 

”Satanismen kan man dosera i olika mängder, mild, blandad och röd (den värsta) precis som kebabsås. I de flesta religioner underkastar man sig en viss gud, men inom satanismen är människan den enda guden. Satanister är som Snoops nya platta ’ego trippin’ (du borde ladda hem den). […] Men man ska inte tro att satanistens enda passion är att smida onda planer och utöva ondska på huskatten, man behöver inte vara mer aktivt ond än någon annan. Det är alltså okej att vara passivt ond (träslöjdslärare). […] Precis som lärare anser satanister att kunskap är makt och därför strävar satanister oftast efter ständig lära."

Så. Nu kan jag lägga mig. Jag fick energi nog att gå igenom allt jag tagit hem. Nu är det färdigt. Imorgon tar jag 6:19-tåget för sista gången den här terminen, klockan 12 ska alla betyg vara satta. Sen blir det fan inga fler tidiga mornar. På länge.