Adventsljusstaken är tänd. Jag har, trots Snippes protester, pyntat lite. Jag vill sätta upp en adventsstjärna i fönstret också och han har sagt att det får jag minsann göra själv. Jag funderar på att tejpa upp den. Då vet jag att han fixar det åt mig fort som fan.

Än har jag inte letat fram tejprullen, så än råder adventsfrid. Kaffet är just urdrucket, lussebullen uppäten. Ljusen brinner fortfarande. Hela familjen ligger nedbäddade i sängen. Assar snarkar på Snippes ben med huvudet inkört i en filt, Snippe tittar på Kelly's Heroes. Hörlurarna är på. Det låter som teaterviskningar. Jag står för andligheten i familjen; jag konstruerar (egentligen alltså, när jag inte bloggar) ett religionsprov. Abrahamitiska religioner. Gud så roligt.

Jag har köpt en ansiktskräm. En ansiktskräm för 600 kronor. Sexhundra kronor.

Utmanad av Frida ger jag mig alltså i kast med följande:

"De regler som gäller är: Länka till den person som har utmanat dig och glöm inte att lägga in dessa regler i inlägget. Berätta sju saker om dig själv, både alldagliga och oväntade. Utmana sju personer i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till deras sidor. Låt dessa personer få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar på deras bloggar."

1. Jag använder inte könsord som svärord. Inget som har med sex att göra heller. Jag kan inte, det går inte. Jag vet inte varför, det bara går inte. Jag tycker inte att det sättet att svära är värre än andra (oftast med religiös koppling) svärord, jag tar aldrig illa vid mig om någon i min närhet brer på med det värsta den kan, jag bara inte gör det själv. Jag tycker själv att jag är konstig. Kan det vara för att jag inte är religiös, därför är alla såna svärord helt harmlösa i mina ögon, medan alla köns- och sexrelaterade svärord liksom berör mig mer? Jag vet inte. Dock kan jag citera. Om någon annan sagt jävlakukhelvetesfittjävel så kan jag glatt återberätta det utan problem. För då är det inte mina ord.

2. Jag har aldrig spelat biljard, inte heller tv-spel. Det blev aldrig av i tidernas begynnelse när det var ok att vara nybörjare och nu har det blivit en hang up hos mig. Alla vet att jag aldrig gjort det och skulle göra en grej av att jag väl gjorde det. Eller så skulle de inte veta att jag är helt grön och göra en grej av att jag är helt värdelös. Fast troligast är väl att ingen skulle bry sig ett skit och att allt sitter i mitt huvud. Jag vet att det är så egentligen. Det andra är bara bortförklaringar. Äh, låt mig vaaa. Jag vill inte!

3. Jag klappar cykeln varje gång jag går ifrån den efter att ha låst den. Det är en kvarleva från barndomens hästlekar; man klappar alltid hästen när man lämnar den i stallet efter en ridtur. Jag har alltså klappat cykeln i över tjugo år. Det blir många klappar på många cyklar. Oftast tänker jag inte på att jag gör det, det bara sker. Gör jag det inte mår jag lite dåligt. En liten del av mig inbillar sig att det ger tur. Med tanke på min cykelhistoria vittnar ju statistiken snarare om motsatsen.

4. Jag räknar helst inte baklänges. Det känns som någonting negativt, man går bakåt i utvecklingen, äh inte vet jag, även detta är nämligen en kvarleva från förr om åren. Jag kommer ofta på mig att envist räkna framlänges samtidigt som en hurtig satsinstruktör räknar ner en övning baklänges.

5. Jag kan lyssna på samma låt tusen gånger i sträck. Nästan. Jag tröttnar inte på mina favoritlåtar och –skivor. Nånsin. Jag behöver inte vila från dem. Vilken innebär att mina spellistor alltid innehåller ett visst antal måstelåtar. Skivspelaren laddas med samma skivor år ut och år in, hur många nyinköp jag än gör. Säkert irriterar det alla som tvingas lyssna på musik hemma hos mig mer än en gång. Snippe blir aspsykad, och då är han ändå av lite samma skrot och korn. Fast jag är värre. Jag kan höra en låt och tänka ”Åh! Den här var länge sedan jag hörde!” när det handlar om mindre än en vecka.

6. Jag är selektivt skrockfull. Jag lägger inte nycklar på bordet. Gör jag det måste jag trampa på dem tre gånger. (Försök göra det lite diskret i ett klassrum inför 25 elever. Alla mina elever vet om min defekt, och de flesta är snälla. Lånar de nyckeln av mig ser de till att de ger mig den i handen när de är klara med den. Vissa hotar förstås lite innan genom att dingla med nyckeln ovanför bordet.) Jag har även rätt många egentillverkade skrockisar som påverkar livet Här är fyra helt random utvalda; Jag vill hinna upp för första trappan innan ytterporten stängs. Jag måste säga åt Assar att vara försiktig när han ska gå ut. Jag vill helst hinna vinka åt Snippe om han går hemifrån innan mig. Jag lyssnar helst på The Song Remains the Same (undermedvetet val av låt kanske, med tanke på titeln?) som första låt när jag sätter mig på tåget till Hudksvall. Gör jag inte dessa saker blir det inte bra i livet. Typ.

Dock ger svarta katter enbart tur.

7. Jag mår dåligt av smileys. Det jag hatar mest av allt med smileys är när jag tvingas använda dem själv; när någon jag inte känner särskilt väl skriver ett sms eller ett mail fullt av smileys och jag känner pressen att svara på ett liknande sätt för att inte verka torrare än fnöske. Vad fan! Jag vill att man ska kunna läsa mellan raderna, vara smart nog att förstå när jag är ironisk eller inte, när jag skämtar eller är allvarlig utan att jag ska behöva skriva det på näsan på folk.

Mina sju små dvärgar är följande: Jos, hjon, Melina, Sofia. Fast det är bara fyra. Resten av mina bloggare jag känner så pass väl att jag vågar trakassera är redan utmanade nämligen. Förutom Maja, men jag vet inte om hennes blogg är en sån där man skriver sju saker om sig själv i? Du är utmanad om du vill, Maja! Och tror jag att jag sätter lite extra press på Spov minsann! Sådär. Då var de i alla fall sex.

Mor och far och dotra ska på Klungan i december! Fina fisken, fantastiskt roligt ska det bli!  (Tack Anders (Med en kniv) jag hade kanske missat tillfället om du inte skrivit om det!)

 För att fira bjuder jag på Job än en gång. Håll till godo och njut:

Ingenting.

Jag hade glömt att jag följde Zorro på tv (både denna och en lite nyare version) när jag var liten. Nyss blev jag påmind. Matinéteater! Rätt kul när man hade hajat läget.

Ungefär såhär:

Äntligen.

Äntligen kan jag själv gå på Systemet igen och slipper tvinga andra att langa åt mig.

Idag hämtade jag ut mitt id-kort.

Och det är nu förevigat och kommer att plåga mig ända fram till 2013: Jag har en ful och en fin sida. Den fina sidan sitter till vänster (höger om du tittar på mig) och den fula till höger (alltså din vänstra) (Blev det extra förvirrande för dig nu, Frida? Haha.) Båda sidorna ser dock livrädda ut på just detta foto.

Jag har också handlat alla böcker jag lade undan igår. På tåget hem funderade jag högt för mig själv över huruvida jag egentligen skulle ha råd att köpa dem eller inte, och bara sådär så följde en Räv mig till bokhandeln och erbjöd sig vara borgenär om det ville sig illa. (Kanske pratas det om hur illitterat jag är i jämförelse med Rävklubben, kanske är de måna om min fortbildning och skolans anseende?) Det ville sig dock väl och jag gick hem med tunga kassar (jag blev aldeles djärv av min köpelycka och handlade även mat på vägen hem).

Och imorgon fortsätter kulturtantsbyggandet. Titta vad som händer när ens pojkvän lagar vänners bilar:

Linda och Kalle bjuder på teater! Och vad har jag gjort för att förtjäna detta? Inte ett jota.

Igår arbetade jag inte bara med att bedöma uppsatser, noveller, novellanalyser, diktanalyser, debattartiklar och religionsläxor, jag arbetade även på mitt kommande anseende som kulturtant.

Jag satt som åhörare på Bokens dag i Uppsala Konsert och Kongress. Jag och de flesta av svensklärarna på mitt jobb. Ja, jag och de flesta svensklärarna i nejden gissar jag, jag såg ett otal lärare jag kände igen, allt ifrån lågstadietiden upp till universitetsstudierna i litteraturvetenskap. Det kändes så fint! Nu hör jag till dem! Jag är en sån! En av dem! Jag spanade förgäves efter storfavoriten, men han var säkert någonstans i krokarna. Kan inte tänka mig annat.

Av alla 750 personer i publiken så var omkring 500 grå- eller vithåriga. Ytterligare 100 var tunnhåriga. Och sen var det jag och kanske tre till under trettio gissar jag. Det är väl så det ska vara ett tag framöver i mitt liv som det verkar. Jag och rävar. Silverrävar.

Tre böcker blir jag tvungen att köpa efter detta spektakel, jag lade undan dem idag, för jag vet inte om jag har råd med nöjeskonsumtion innan lön. Det blir Den bästa av världar, Jakten mot nollpunkten och Ett annat liv. Nästan 800 kronor.

Nej mer blir det. För två av böckerna blir dessutom ypperliga julklappar åt mor och far. Jag satt och gratulerade mig själv till så fina idéer där på min åhörarplats. Surt nog så tipsade mamma mig alldeles nyss på telefon om att hon ville ha Ett annat liv. Fan, jag ville ju vara en duktig dotter och överraska med genomtänkta presenter, nu kommer hon ju inte fatta hur bra jag är.

Jaja. Internetbanken nästa. Det kulturella kapitalet växer ju i alla fall.