Om trettio minuter går tåget. Tåget som tar mig hemåt, som tar mig till helgen. Och, åh, vad jag förtjänar den! Fredagarna är sjukt långa. Men under vissa stunder också, om inte sjukt roliga, så i alla fall roliga. Jag gillar mina elever idag.

Nu förtjänar jag minsann en öl eller två känner jag. Och mat. Helg. Eleverna behöver kanske inte dricka öl, men mat och helg förtjänar även de.

Det hjälper uppenbarligen inte att vara echinacea när det gäller förkylningar.

Snippe repar. Jag övar också. Nu har jag övat på att använda självutlösaren på min nygamla kamera, på att posera och på att matcha kläder. Jackan är nyinköpt för dagen, en del av mitt nya mission; att bli en Kritankopia. Hon var så snygg i helgen att jag beslöt mig för att kapa stilen rakt av. Nagellacket och jackan är införskaffade, kjolen får duga istället för klänning för tillfället. (Att skaffa mig bröst och bli blond får bli ett senare projekt, det kan bli en lite dyrare historia...)

 Jag måste lära mig att ställa in ljuskänsligheten och att le på bild. Det får bli nästa lektion.

Jag överlevde bokcirkelmötet utan skador, varken fyskiska eller psykiska. Rävarna hade minsann raskat hemåt, så vi var bara tre närvarande, varav en visserligen var iklädd dräkt, men hon tyckte som jag om boken, så jag behövde inte vara rädd. Inte så värst, var vad vi tyckte om den. Den tredje (ja, fler blev vi inte!) deltagaren instämde med oss.

Och sen pratade vi om annat. Lärarutbildningen, högläsning och vad vi ska läsa nästa gång. Det var det. En och en halv timme av mitt liv.

Idag fick jag den. Frågan. Det var länge sedan nu.

"Led Zeppelin, är inte det han som har gjort Stairway to Heaven?"

Och detta av en estetelev. Musik. Vart är ungdomen på väg?

Såja. Nu har jag fuskat mig till lite kött på benen om jag skulle bli mållös imorgon.

(Men vad menar de med "distribueras till de svenska eleverna i gymnasiets andra årskurs"? Vadå de svenska eleverna? Jag trodde att det var så att alla elever i årskurs två skulle få boken, och att den levererades till lärarna i svenska som sedan skulle distribuera den. Men ack så jag bedrog mig.)

Om jag nu bara läser klart boken istället för att hänga här så ska det nog lösa sig ändå ska vi se, utan flyktplaner.

Jag ser det som ett tecken. Jag skrev att boken heter Att döda en fanatiker, när den in fact heter Hur man botar en fanatiker.

Det är en viss skillnad mellan att döda och bota.

Bra där. Lovande start på boksamtalet.

Jag borde inte sitta här och glo på en datorskärm, jag borde sitta med näsan i en bok, Hur man botar en fanatiker, för att vara exakt.

Imorgon är det nämligen bokcirkeldags. Alla svensklärare och kanske någon ytterligare intresserad ska träffas på ett fik efter skoltid och diskutera ovanstående bok.

Jag är rädd. Majoriteten av svensklärarna är gamla rävar, såna av den gamla stammen, den äldre skolan, såna som inte tillverkas längre. Såna som kan citera alla klassiker fram- och baklänges, som kan rabbla nobelpristagarna som ett rinnande vatten, såna som i dagligt tal använder ord som yttermeravisso, ehuru och medelst, som gillar att skämta genom att dra någon egendomlig parallell mellan vad någon just sagt och en passage i ett obskyrt verk de en gång läst (och förutsätter att alla känner till) (eller bara låtsas att de förutsätter det, fastän de egentligen förutsätter att man inte läst det) och sedan skrockar förnöjt. Såna som gärna går klädda i manchesterkavaj eller dräkt.

Jag är rädd. De är rävar och jag är en liten mus. De kommer att äta upp mig, det spelar ingen roll hur mycket extra litteraturvetenskap jag än läst. Det kommer inte att hjälpa mig imorgon. De kommer att vända sina rävblickar mot mig och säga ”Jaha, Nina, och vad anser du då?” Och då kommer jag att drabbas av black out och afasi, samtidigt.

Imorgon spelar det ingen roll att just rävarna är några av de lärare jag trivs som allra bäst med och  som jag kommer som mest väl överens med på skolan, och att jag vet att de trivs med mig, jag är ändå rädd.

Egentligen är jag kanske avundsjuk. Jag vill också vara en räv av den gamla skolan.