Jag trodde att jag skulle svimma, kräkas eller kanske dö lite lätt. På rikt. Mår fortfarande skumt men ligger nedbäddad med tv:n på, en balja te och en påse med naturgodis vid min sida.

Jag vet inte vad som hände, men helt plötsligt imorse började jag må som hade jag ätit råttgift eller nåt annat dödligt gift, och det precis innan ett utvecklingssamtal. Jag bet ihop, satt där vit och svettig och frågade om svaga och starka sidor, sen vacklade jag in i ett vilrum och låg och stirrade upp i taket en halvtimme, funderade på om jag skulle ringa Snippe och begära skjuts hem. Så åt jag en clementin, bestämde mig för att jag var tvungen att bli bra, orkade nämligen inte sjukanmäla mig eller ordna med uppgifter till klasserna att göra om jag skulle vara borta, och det verkar som om kroppen köpte mina argument om än långsamt. Eller så var alltihop bara lågt blodsocker.

Mina rumskamrater hann gissa på graviditet, ätstörningar och utbrändhet innan jag stod stabilt på fötterna igen. Det kanske var så enkelt som clementinbrist.

När mina två timmars fritid var till ända och jag skulle duscha av mig den här dagen och värma upp den sista lilla biten av själen som ännu var frusen efter väntan på tåget så kallnar duschjäveln. Igen! Jag trodde dessa tragiska dagar var över. Icke. Där stod jag och sköljde balsam ur håret under knappt ljummet vatten.

Precis all solbränna jag lockat till mig under sommaren har försvunnit hann jag dessutom upptäcka när jag stod och blev kall och sur. Vit som ett lakan.

Och det finns inget att laga middag av imorgon, det innebär att jag måste handla.

Det är ju så att man kan börja gråta för mindre.

Eftermiddagsmöte. Tåget hem fyrtio minuter sent och slutligen inställt. Halva lärarkåren väntar och huttrar i nästan en timme på perrongen. Vinden blåser igenom mössan, in under jackan under huden och in i själen, dessutom får den kajorna att virvla runt handlöst, som svarta disktrasor nån slängt upp i luften. Ljuset är sådär blekt som det är precis innan solen börjar gå ner; dödsljuset. Himlen är stålgrå. Jag ville bara gräva ner mig i en lövhög och stanna där till våren är här igen.

Och när jag kom hem var det bara att laga mat, äta mat, packa mat i lunchlådor, stoppa ner disken i diskmaskinen, och tada – knappa två timmars fritid innan jag måste sova. Bra liv.

Vad är det för djur jag lever tillsammans med? En katt, en mullvad, en uggla, en ekorre eller en demon?

Just nu ligger det en kringla i sängen och sover, men vad det var för nåt som ville leka ute på gården tidigare idag kan jag inte riktigt avgöra.

När jag skrev inlägget om min nya kamrat Gunnar borde jag ha lagt till ett soundtrack.  En låt gick på repeat i huvudet hela dagen efter att jag skrivit det. Jag lägger till soundtracket nu istället.

Temat är både tillbaka i cykelsadeln och festen jag ska på ikväll. Själva festen har nämligen ett tema; retro-glamour. Vad i helvete är det? Jag får snart panikångest.

Låten finns med på den första skivan jag fick i min ägo. En julklapp av mina föräldrar. Bra föräldrar. Hittade en skum video som hörde till, tänkte att jag kanske inspireras av den inför kvällen. Måhända allt annat än glamour, men åtminstone retro...

Det ena kom till ro och ligger och snarkar i fotändan av sängen, det andra drabbades av övertrötthet och stirrblick och ligger en bit längre upp i sängen och slösurfar, snart tre timmar efter att bilderna togs och det kändes som att ögonen var insmorda med klister.  Nu känns det mer som att huvudet är fullt av tunghet och att nacken är på väg att gå av.

Av alla hushållssysslor så är att vika tvätt den allra värsta. Jag HATAR att vika tvätt. Det är värre än att diska, värre än att dammsuga. Värre än att tvätta tillochmed. Det är själva vikandet. Det gör mig på asdåligt humör. jag blir nästan aggressiv.

Vad säger det om mig som människa? Behöver jag tala med någon om det här?

Och kan någon förklara för mig hur det kommer sig att jag viker tvätt en fredagkväll tio i åtta?

(Jag kan förklara. Det är Snippes fel. Han har drabbats av städhysteri.)

är allt annat än vad jag känner mig som. Fast om jag tänker efter så kanske jo, ändå. Liten, trött och skrynklig. Jag vill bli buren och omhändertagen, inte alls planera religionslektion och rätta prov (mot mina principer tog jag hem en massa arbete idag, det här är Skoldagen Som Aldrig Tog Slut. Klockan tio i sju på morgonen klev jag på tåget och träffade på en gammal kursare, pratade skola hela vägen lång istället för att lyssna på musik och halvsova, klockan fem på kvällen rusade jag iväg från ett möte för att hinna med tåget hem. Vem vet, övriga deltagare kanske sitter kvar där än.

Anledningen till att jag rusade till tåget innan evighetsmötets slut var att Snippe och jag skulle träffa en liten myra som heter Mira. En helt ny människa! Liten, trött och skrynklig, men med mycket mjuk päls.

Nya regler på sjukhuset gjorde att vi fick sitta utanför hissarna(!) och prata med Mira med familj, det gjorde att jag inte vågade mig på att hålla i det tredje spädbarn jag i annat fall någonsin hållit i; det var alldeles för många vassa fönsterbrädor, kantiga element och stengolv runtomkring. Jag behöver en djup soffa för att våga mig på såna äventyr. Men jag tittade och klappade!

Trött igel tittar på trött myra. Notera vassa fönsterbrädor och hårda element. Kallt stengolv.