Men å så självklart. Det kom till mig som ett svärd av självklarhet rakt in i hjärtat. Klart cykeln heter Gunnar. Tillsammans ska vi dra på plundringståg över hedarna och hetsa till morgontågen. Jag och Gunnar.

Nyss hemkommen från mor och far, ätit lasagne så jag nästan storknar. Mammas lasagne är den bästa. Nästan lika bra som hennes köttbullar.

Både dit och hem kom jag på min nyinköpta bättre begagnade cykel. 1350 pix kostade den. Hutlöst! Det är ju sjukt dyrt, men tydligen är det hutlösa priser som gäller. Bra är den förstås, åtta växlar, lyse fram och bak, lätt som en plätt, snabb i svängarna och mörkgrön med guldstreck. Bara en sån sak. Det bådar mycket gott inför framtiden. Den framtid vi får tillsammans innan den blir stulen förstås.

Nu måste jag bara komma fram till vad han heter, cykeln. jag har haft en Bosse, en Teodor och några till jag nästan glömt bort. De hade inte så vinnande personligheter. Den senaste cykeln fick aldrig nåt namn, men vi kändes aldrig så nära heller.

Igår klippte jag mig. Det behövdes. Både jag och frisören var hjärtligt överens.

Hon var för övrigt astrevlig, lyssnade på vad jag ville, kom med egna förslag och klippte fint. Och så var hon jättelättpratad, söt och hade gemensamma bekanta med mig visade det sig. Hon kände tillochmed igen mig, mindes att jag haft rött hår en gång (för snart tio år sedan) i tiden.

Detta innebär problem för mig. Betyder detta att jag måste bli en trogen person? Jag som brukar byta frisör hej vilt.

Och innan jag mötte Lassie, nej jag menar Lars, så träffade jag Svante, min alla-tiders-favoritföreläsare på universitetet släntrandes på gågatan. Ljuva tider, underbara tider, de tider när man fick läsa namnforskning tillsammans med Svante. Jag ville adoptera honom som min styvfarfar och bara ha hemma och lyssna på. Han kan allt, allt säger jag er. Om namnforskning i alla fall. Och det är nog det viktigaste man bör veta något om.

Svante! Han hälsade glatt men förvirrat. Alldeles som vanligt alltså. Som på den ljuvliga, underbara namnforskningstiden.

Imorse pratade jag med rektorn på min skola om en av de personer som bidragit allra mest till att jag valde att bli svensklärare på gymnasiet, nämligen min inspirerande, roliga svensklärare på högstadiet, Lars Burstedt. Jag gillade att läsa redan innan, men han fick mig att fatta hur roligt det var att skriva också. Till och med grammatik blev uthärdligt. Jag har varit nära att skicka ett beundrar-tackbrev någon gång men det har aldrig blivit av. Förmodligen har budskapet nått honom ändå, för jag har berömt honom inför flera av hans kollegor eller andra som känt honom. Hursomhelst, samtalet imorse gjorde att jag har tänkt mycket på honom under dagen, och vad skådar inte mitt vänstra öga (båda två om jag ska vara ärlig) på stan idag om inte Bure himself. Glatt skrockande. Men jag hann inte gå fram och heja. Undrar om det var ett tecken. Kanske ska jag författa åtminstone ett vykort till honom ändå?

Jag köpte små presenter till två kompisar häromdagen bara för att jag fick lust och för att jag gillar dem. Och som en bieffekt av det fick jag lust att köpa en present till mig själv också. Det blev dessa underverk, för pengar jag inte alls tänkt lägga på pärlor och guldlöv. Men fina är de. Och handgjorda. Och återvunna. Och lätt värt det. Presenter till en själv är fina saker, nästan lika fina som till andra. Jag är mycket nöjd. Så nöjd att det resulterade i ett blogginlägg.

till en hund måste ju vara att låna ut sin jacka åt den att ligga på INOMHUS på medan man är på Ica och handlar. Eller? Det kanske kallas att curla.

Fast hunden grät lite ändå. Det kanske man gör när en så snäll matte eller husse lämnar en utanför Ica. Eller när man är en curlad liten hund.

För några dagar sedan fick jag en fråga om jag kunde rekommendera några bra ställen till en nyinflyttad uppsalabo. Det kan jag ju såklart! tänkte jag, och började tänka ytterligare. Och förutom ett gäng med ställen att rekommendera kom jag på att jag själv så sällan besöker dessa ställen. Gud så onödigt! tänkte jag då. Detta måste ändras på. Jag ska försöka vara lite flitigare favvoplatsbesökare de närmska veckorna. Ett av de ypperligaste ställena att hänga på är i alla fall området kring Domkyrkan och Botaniska trädgården. Där var jag igår, och det finns bildbevis.

På vår gata bor en skyltdocka som tror att den är Linné. Den är läskig och lite rolig. Förut tittade den åt andra hållet.

Jag skulle fota men vinkeln funkade inte om jag stod upp...

...så jag var tvungen att lägga mig ned.

Detta var motivet.

Och hit gick vi sen.

Fina bär i alla färger!

Oblyg kurre.

På väg hem. Sjukt bra.