Fyfan. Så känner jag mig. Blek, svullen, missat att raka benen vid vaderna, torr i ansiktet, finne på hakan. Platt hår. Glåmig, trötta ögon. Kalla fötter. Dåligt humör. Bläbläblä.

Det här med att gå ut. Jag vet inte.

Jag har nog blivit gammal. Eller kanske bara vis. Eller helt enkelt otålig.

Jag tror att det fan ska bli kul och sen står jag där och blir lack på att jag inte hör nåt, att toakön är en mil lång, att skorna klibbar fast i golvet, att det är tio pers man måste undvika att få ögonkontakt med för att slippa meningslösa hälsningsfraser och panikögonblick när man försöker komma på nåt meningsfullt att prata om. Å andra sidan, de människor man faktiskt gillar och vill prata med fungerar det ändå inte att föra ett samtal med, volymen är för hög, det finns ingenstans att sitta, man blir omkringknuffad av fulla drygon så varje samtal räcker i ca 30 sekunder och man hinner precis avhandla det spännande ämnet ”hur läget är”.

Nä. Jag vill ha förfester. Hemmafester. Middagar. Häng. Jag vill prata med folk. Prata om nya saker, fan diskutera. Hålla i ett ämne mer än i fem minuter. Umgås på riktigt. Säga mer än ”tjahurärlägetfanvadbrajasammahärtyp”.

Cyklade till tåget igår morse, fick skjuts hem från jobbet på kvällen. Hittar inte cykeln idag.

Jag tror inte (ännu) att den är stulen. Jag har bara en minneslucka och en mörkgrön cykel som står i ett cykelställ vid jävla tågstationen i jävla cyklarnas stad. Och det är november. November och duggregn. I november med duggregn är alla cyklar svarta och glansiga förutom de få timmar då solen vågar sticka fram nosen, men när den behagar göra det sitter jag med min nos över en bok, riktad mot en datorskärm eller ett gäng elever.

Jag gissar att jag jag får använda en del av lördagen åt cykelletarpromenad...

Glömde skriva att jag slagit i knät, fått ett blåmärke, skurit mig i fingret och därtill färgat ögonsfransar och fan vaxat ögonbrynen idag också. Det gjorde ont. Alltihopa.

Jag är arg och less.

Arg, arg, arg.

Less less, less.

Hälften är novembers fel, hälften är olyckliga omständigheters fel, hälften är andras dåliga planerings fel. Det är en halva för mycket redan där, då fattar du hur illa det är idag. Resten av misären härrör från dålig personkemi (mellan andra, mind you, jag är bara en oskyldig person som råkade hamna i närheten när kriget bröt ut). Och så lite november till på det.

Jag är trött på att vara trött, jag vill ha fler timmar på dygnet, jag vill vara vältränad utan att behöva träna, jag vill vara mätt utan att laga mat. Jag vill ha ett roligt liv fullt av roliga saker. Och fler timmar på dygnet.

Fast när jag tänker efter hände en rätt rolig och bra sak på jobbet idag, men det passar inte att skriva om i detta bittra inlägg, det förtjänar ett eget. Senare. Om jag skulle skriva om det nu skulle jag kanske riskera att man inte tar min surhet på allvar, och så kan jag ju inte ha det. Det är SYND om mig. Jag har drabbats av november.

När jag fotade mig i en fotoautomat igår upptäckte jag att automaten i fråga var hemsökt, mitt ansikte omgavs av en dimmig aura och bilderna dissades av bankkvinnan som skulle hjälpa mig att fixa ett nytt id-kort. Hon hänvisade mig till en fotograf i närheten och dit begav jag mig idag.

Han hälsade, satte mig på en stol, halade fram en kamera och - tjoff! så hade han tagit en bild som han själv valde ut åt mig. Jag hann inte ens reagera och ser således rädd ut på bilden. Till skillnad från gårdagen, då kameran var hemsökt ser nu jag istället ut som att jag ser ett spöke som jag krampaktigt ler åt. Jaha. Det blir tio år av rädsla i plånboken hädanefter. Jaja. Jag kommer i alla fall att kunna identifiera mig. Alltid nåt.

...det var väl roligt, hurra!

Mmm.

Snöslask som smälter på marken eller letar sig in under mössa och halsduk. Roligt, hurra.

Särskilt när man ska ta sig i kragen och släpa iväg sig till träningen och inte sitta kvar i sängen med kaffekoppen och titta ut genom fönstret. 

För en stund sedan blev jag så arg på en annan person att jag såg blixtar framför ögonen. Det nästan susade i öronen. Det låter ju nästan lite häftigt, men nu i efterhand känner jag mig mest uppgiven. Ledsen. Han visade prov på en så himla taskig människosyn. Och jag trodde nog inte det om honom.

Snippe är inte hemma, jag har redan trakasserat Maja (Ringde upp henne och inledde typ med orden "Hej-stör-jag-allvarligt-du-måste-avgöra-om-jag-är-helt-dum-i-huvudet-eller-om-jag-uppfattade-situationen-rätt").

Jag måste nog ringa mamma och pappa för att prata av mig.