Ska bli!

Trött

Less

Ledsen

När jag speedade från speeddaten med banken sneglade jag in på JC. Och helvete. Där hängde ju en Zeppelin-tisha. In, prova, titta i spegeln, köpa. 300 kronor bara för att jag råkade titta åt fel håll.

Tjejen i kassan sprudlade av glädje när jag skulle betala. Hon prisade tröjan, hon tyckte den var så himla snygg och hon var så nöjd att de fått in den till affären. Det gjorde mig ju lite gladare förstås. Tills de ödesdigra orden uttalades:

- Ja, alltså, jag gillar ju inte alls sån musik, jag tycker liksom bara att tröjan är så snygg! 

Men vafan. Hade jag inte blivit handlingsförlamad av förakt hade jag kastat tröjan i ansiktet på henne. Det är såna som hon som gör att jag mår lite, lite dåligt i själen varje gång jag har mina nya hårdrockströjor. Tänk att råka misstas för en sån. En förrädare, nej värre än så, en imbecill.

Så låter det i mitt huvud. Men det är inte små söta nissar som tassar fram på tå och äter den söta julegröten eller vad det nu är de sysslar med, det är ljudet av en nedräkning. Dagar kvar till jullovet. Jag behöver lov, jag behöver sömn. Det är nämligen som att jag har har dubbla personligheter, ett dagjag och ett nattjag.

Dagjaget har koll, jobbar på, tar dagen lite som den kommer men knyter liksom alltid ihop allt mot eftermiddagarna. Dagjaget har saker att göra men känner sig inte stressat. Skrivbordet är städat när dagjaget går hem för dagen, både det fysiska skrivbordet och det på datorskärmen. Hjärnan är också under kontroll, jobbet är släppt och tankarna inställda på annat.

Nattjaget däremot verkar vara en ängslig jävel. Nattjaget ligger och vrider sig och kan inte somna, ältar uppgifter som ska göras, oroar sig för att glömma bort klasser eller enstaka elever, ält, ält, ält i ett så sömnigt tillstånd att ingen vettig tanke tänks och allt går på repeat som på en mycket hackig skiva.

När dagjaget sen vaknar på morgonen är det skittrött och förbannat på nattjaget för i dagsljuset är allt klart, sikten är god och allt som ska göras är ytterst överskådligt. Det enda nattjaget har bidragit med är ringar under ögonen och ett munsår.

Och så håller jag på nu. Jag fattar inte varför jag inte kan sova. Jag fattar inte varför allt snurrar i huvudet när jag är trött, varför inte bara somna liksom? Jag vet ju att jag har koll egentligen. Och det här med munsåret som kommer som ett brev på posten (okej, förresten, förklara det här med brev på posten för mig. Vadå som ett brev på posten? Kommer alla brev fram direkt? Nej. Jag vet, jag har jobbat där. (Ok, hjons kanske gör det men jag vet ett och annat valpgäng vars brevmoral inte alls är den bästa.) Och PÅ posten? Kommer det inte via posten? Genom posten? Eller till posten. Är det det som menas – via terminalen till postkontoren går det som på beställning? (som på beställning är ju för övrigt ett mer förståeligt talesätt). Är det så att med på posten menas i postlådan? Ja, kanske det. Men då är vi ändå tillbaka på rutan där alla brev inte kommer dit de ska.) så fort jag inte har sovit vettigt under ett antal nätter på vintern. Jag blir så less på mig själv.

Jag behöver alltså tid att sova så att dagjaget och nattjaget blir mer överens och slutar dissa varandra. Jag vill bli en enda lycklig familj igen.

Finns ett sånt ord? Tydligen, för det är det jag har. Och mitt finaste röda nagellack är borta. Bara en sån sak kan ju förstöra en hel kväll.

Tre minuter innan jag hetsade till tåget hem skulle jag ställa i ordning några pärmar i en hylla. Pang! sade det och det blixtrade till framför ögonen.

Helvetes jävla skit trillade ner från sin plats i hyllan, rakt i huvudet på mig. Tavlan som Kritan broderat till Snippe men som jag stulit med mig till jobbet. Jag har ett rött jack rakt över näsan.

Helvetes jävla skit.

En sådan tröttma som jag upplevt och upplever idag var länge sedan jag genomled. Jag har inte ögonvitor, jag har ögonrosor.

Jag vill gå i ide. Jag vill inte tvätta, jag vill inte träna. Tvättar jag inte har jag inga rena underkläder kvar, tränar jag inte har jag ingen rygg kvar. Det är förjävligt att vara så värdelöst konstruerad att ryggen skriker åt en att träna om man så bara skolkat från styrkan en endaste yttepyttig vecka.

Så tvättas ska det. Och tränas. Och så handlas och lagas mat. Och det är måndag i december, strax innan betygssättning, mitt under julstressen. Solen har inte gått upp när man åker till jobbet och den har gått ner när man går från det. Ni fattar.

Jag tröstar mig med 2008 års sommarhit och påminner mig om att det kommer bättre tider, ljusare tider, varmare tider. Kanske är ingen utöver Snippe och jag medveten om att detta verkligen är sommarens stora hit, men så är det. Den spelades nog i bilen varenda gång vi skulle någonstans.

Titta och lyssna noga. Inte bara för att det är en riktigt fantastiskt bra låt, det bjuds på fantastiska frisyrer och mustascher! Sångaren är därtill en av de sötaste och mest oväntade jag har sett på länge. Bra är han också. Fuska inte genom att spola framåt, inledningen måste ses.

Efter att ha ätit lördagsmiddag bestående av pepparbiff, grönpepparsmör och en mängd med olika goda grönsaker i stearinljusens sken, intagit efterrätten grekisk yoghurt med pacannötter, apelsinklyftor och flytande honung (och så kaffe på det) i sängen samtidigt som vi såg slutet av filmen vi somnade ifrån igårkväll känner jag mig ju otroligt upplagd för att ta itu med de flera kilo papper jag har lyckats spara på mig och som måste bedömas och betygsättas den här helgen.

Mmmmm.

När jag i lördags inte hittade cykelskrället i stället där han bör stå och vänta tålmodigt blev jag på asdåligt humör. Åskmoln, I tell you.

Så jag var tvungen att köpa presenter till mig själv för att blidka mig. Arga örhängen, godisdoftande läppbalsam och söta rosor.

För att jag inte hittade cykeln.

Planen var att leta även på söndagen men jag förmådde mig inte ut i kylan igen. Jag ska alltså leta vidare en annan dag, antagligen i mörkret om jag inte ska skolka från jobbet eller vänta till helgen. Vilket i sin tur innebär att det kommer att bli än svårare att hitta min Gunnar. Detta i sin tur innebär med största sannolikhet att jag kommer att utveckla min åskmolnspersonlighet ytterligare och förmodligen därför kommer att fortsätta köpa fler presenter till mig.  För att hålla mig över ytan liksom.

Det kommer att bli dyra dagar.

Söta.

Väldoftande och tufft.