Tillsvidaretjänst, 100%. Påskrivet och klart, så nu känns bäcken överhoppad och jag vågar ropa hej.

Hej!

Fyfan vad glad jag är. Jävla, jävla, jävla glad.

Jag har så många fina människor runt om mig varenda dag, och om två veckor kommer en massa av dem försvinna ur mitt liv. Jag får faktiskt lite ont i magen när jag tänker på det. Usch. På allvar. Fyfan.

på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte smäller det. På det sjunde en ursäkt, på det åttonde en undanflykt, på det nionde ett misslyckat försök, på det tionde en halvhjärtat ansats, på det elfte, kanske, kanske att jag rättar klart det jag satt mig för att göra i helgen.

Yeah, yeah, yeah

oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh

Yeah, yeah, yeah, yeah, yeah, yeah

Det är texten. Texten som jag ska sjunga imorgon i lärarkören! Kan verka vara okomplicerad, jojo, men vi har ändå inte kommit till sticket i låten än, och då har det gått tre övningar hittills. Svårt att lära lärare kanske.

(Försvarsutrop: Men det är stämmor! Svårt!)

"Jamen alltså, jag bara undrar - när kom människorna på det här med samlag?"

På en religionslektion som handlade om Islam. Så jag började gå igenom det här med syndafallet, Eva, Adam, äpplet och hela kitet. Men det var inte det frågan gällde. Det var när folk började ligga med varandra på riktigt. Gjorde man till exempel det på vikingatiden? Eller på Jesus tid?

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta eller vad som var den rätta reaktionen. Jag undrar fortfarande om jag har missförstått frågan. För eleven i fråga är inte dum, absolut inte. Tvärtom i själva verket.

Jag har smilat så otroligt mycket. Jag kommer att få träningsvärk imorgon. I giporna.

Mina fina esteter hade nämligen avslutningskonsert idag. Åh! Stolt! Det var lätt värt att sitta kvar och rätta uppgifter till klockan var 18 för att sedan gå och sätta sig i publiken. Jag och Malin satte oss längst fram, och rålog. Och mer än hälften av allt de spelade återfinns i min skivhylla. Bara en sån sak.

Så fina, duktiga, glada och lite nervösa esteter. Som verkade så uppriktigt glada över att vi kom och tittade på dem. Men å. Såklart man gör! (Eller kanske inte, för utöver studierektorn och musiklärarna var vi bara tre lärare där... Nåja. De andras förlust.)

Ska det vara så här i livet nu? Att jag ska bli alldeles rörd och varm i hjärtat varje termin? Om jag inte går sönder av lycka så tror jag att det är en rätt bra sak.

Jag har världens bästa jobb. Har jag nämnt det förr nån gång?

Vi har svensklektion i en datasal. Ute lyser solen, men persiennerna är neddragna för att det inte ska blänka på skärmarna. Omkring tjugo elever sitter och skriver praktikrapporter så frenetiskt och under så koncentrerad tystnad att jag faktiskt för en liten stund trodde att det spöregnade ute.

Jag fick en överbliven biljett till en teaterföreställning och mötte upp två svensklärare och en samhällsklass i Stockholm. Ja, alltså en klass som läser samhällsprogrammet, inte en skock med borgare eller arbetarklass. De hade varit där en hel dag och varit kulturella, jag åkte efter skoldagen. Jag var trött som döden och väldigt nära att stanna hemma, men tänkte "i helvete heller, det som kulturtant ska bli måste böjas i tid" och satte mig på tåget. Lånade Snippes mp3-spelare eftersom min ligger kvar i skolan, och kvar i Snippes spelare visade sig mina gamla spellistor ligga. Satt nästan ensam i ett soldränkt tåg och tittade ut genom fönstret på bruna fält och smältande snö samtidigt som jag lyssnade på melankolilistan, som just för dagen fungerade helt tvärt om. Leendet satt som en smäck hela vägen.

Och pjäsen var bra. Mycket bra. Jättebra faktiskt. Jag gillar Jonas Hassen Khemiri. (Och det är ju skönt att veta att även en sån person kan känna att han bara är fejk. Bara en sån sak.)

Jag är glad att jag följde med.