Packat och klart. Om två timmar går tåget mot Abisko. Fjälliv på schemat istället för svenska och religion, ledigt från jobbet i tre dagar. Känns lite konstigt att åka på hösten i stället för på sommarlovet, men väldigt skönt att få vila huvudet men använda benen.

Jag har börjat gå och lägga mig i tid. Runt 22 lägger jag mig, innan 23 släcker jag. Så har jag gjort nästan varje vardagkväll (nåja, inte fredagkvällarna dårå) sedan höstterminen började. Jag struntar i att datanörden sitter uppe och datanördar, jag lägger mig. Är det datanördsmaraton med ytterligare en nörd inblandad har jag öronproppar och sovmask, så seriös är jag. Jag kan inte påstå att jag känner mig så otroligt mycket mer utsövd nu jämfört med förr, men det är en stor mental skillnad. Det är mycket lättare att bortse från trötthetskänslor om man vet att man sovit sina (åtminstone sju) timmar.

Så icke i fredags kväll, på kräftskiva. Mina nya vanor har gjort att min kropp tycker att det är SJUKT SENT efter elva. Så jag satt och fick tröttpanik helt orutinerat vid tolvtiden trots mycket trevligt sällskap. Okej, kanske lite tack vare mycket god mat, men dock. Illa. Pinsamt. Jag ska börja göra som datanörden. Sova en skvätt på fredagseftermiddagar.

Och apropå god mat; det är i stort sett vad helgen har vigts åt. Kräftskiva på fredagen, Hannabesök på lördagen, vilket också innebar en pasta carbonara med extra mycket grädde och bacon och rött vin och en kladdkaka som delades av två personer (en person var Hanna, en annan var jag). På söndagen var det återigen dags för brunch på Gillet, den här gången tillsammans med Snippe, Frida och Berra. Matkoma. Det släppte lagom till middagstid, då blev det capricciosa till middag.

Jag känner mig som en boll. En mjuk boll. En mjuk, trött boll. Och nu är klockan snart elva, dags att släcka. (Mjuk, trött och tråkig boll.)

Idag har jag för övrigt varit i skolan i tolv timmar. Föräldramöte. MMMmmmmmmmmmm.

Vårt kök doftar underbart. Underbart! Underbart som i liljor, en av favortiblommorna (men jag har nån gammal bakhuvudskänsla av att de räknas lite som begravningsblommor? Äh. Skitsamma. Här är det en köksblomma.) Och fint är det när bladen blir upplysta bakifrån så att alla bladnerver syns.

Apropå blommor så var jag ute i pyjamas och vattnade balkongen i mörkret nyss; jag tyckte så synd om mina skyddslingar. Och nu spöregnar det.

I helgen cyklade Snippe Birkebeinerrittet. "Det värsta jag gjort i hela mitt liv" fick jag som svar när jag frågade hur det hade varit. 9,5 mil i norska fjäll, i regn och lera. Sex timmars cyklande, en timmes släpande av cykel på ett ungefär. Allt för att fira att han numera jobbar för ett norskägt företag.

Jag var hemma, gräsänka. Medan Snippe åkte 55 mil till tävlingsplatsen, sov i tält, åt gröt, cyklade och slet i lera en hel dag, vad gjorde jag?

Jag åt.

Födelsedagsfest för en lärare. Knytkalas. Jag bidrog med två västerbottenpajer och åt sedan med friskt mod av allt det fantastiskt goda alla hade med sig till magen stod i fyra hörn.

Dagen därpå åt jag brunch på hotell Gillet tillsammans med Hanna, Johan, Maja och Henrik. Magen var ju uttöjd och förberedd sedan kvällen innan, så det var ju bara att ösa.

Ja. Och så hämtindiskt när Snippe kom hem. Och en chokladkaka. Sen var jag mätt och illamående i ett dygn.

Idag har jag haft tre lektioner, de två jag trodde skulle gå som på räls fick jag ändra på under tiden vi höll på för att det inte blev som jag tänkt, den jag trodde skulle bli ett problem och eventuellt en mental och verbal brottningsmatch gick som smort.

Jag svor över Naturkompaniet som ännu inte fått in min ryggsäck, lovade mig själv och alla som lyssnade att köpa den på Fjällskog istället. En timme senare ringde Naturkompaniet och sa att jag kunde komma och hämta min väska.

Till middag hade jag bestämt mig för en köpesallad, lunchlådan imorgon orkade jag inte ens tänka på. Plötsligt fann jag mig själv i köket, lagandes ett storkok köttfärssås och spagetti.

Kvällen skulle ägnas åt plugg och planering; jag har suttit i sängen och tittat på film till alldeles nyss.

Filmen jag hyrde var en nödlösning, en B-plan, en det-kostar-ju-bara-tio-kronor-så-det-spelar-ju-ingen-roll-om-jag-ser-den-eller-inte-grej. En färgglad framsida, glossigt, en amerikansk komedi med snygga människor. Trodde jag. Den var brittisk och handlade om en radiostation på en båt år 1966, fulsöta killar i fina frisyrer och precis den allra bästa musiken man kan tänka sig i princip. (I princip. Zeppelin fanns ju inte). Hur kunde jag missa det? (Och ändå hyra den?) Perfekt igelfilm en något trött måndagkväll.

Om allt går som det ska, och det ska det banne mig, så flyttar Sofia in till mitt arbetsrum och in i mitt arbetslag det närmsta året. Hur bra är inte det på en skala? Sjukt bra, är svaret på den frågan. Jag vågar nästan inte tänka på hur bra det är. (Fast kanske slutar allt i misär; vi tröttnar på varandra och börjar hata. De andra får medla mellan oss medan vi kastar sudd och pennor på varandra. Man kan aldrig så noga veta.)

Snippe köpte en Kiss-tröja (jag pratade om det på tåget, en av de äldre lärarna tyckte att det lät lite skumt innan jag förklarade närmare vad detta innebär) på nyöppnade Cubus åt mig på sin lunch. Han fick stå 40 minuter i kö för min skull. Sjukt snällt. Men så ligger det väl kanske lite i hans intresse att jag har på mig sådant också.

Nu sitter jag i soffan, nyduschad och glasögad och ska testa nagellack; så mycket viktiga saker har jag att göra. Jag ska måla ett papper och se vilka lack som får stanna och vilka som ska få lämna detta jordelivet och uppgå i något större. Och apropå detta jordeliv och vad som sedan komma skall så ska jag bland lite annat ha livsåskådningslektioner med två grupper imorgon, och jag ser väldigt mycket fram emot båda; en estet-hotell och restaurangblandning och en industriklass. Reko kids, som det heter.

Sen väntar sängen. Igår la jag mig tidigt; ögonen kliade och jag gäspade. Somnade rätt kvickt men vaknade också rätt kvickt bara någon timme senare. Och där låg jag och stirrade. Hjärnan gick på högvarv trots att jag inte är stressad eller orolig för någonting just nu vad jag vet. Jag kom på tusen små bra saker jag skulle göra under morgondagen, jag kom på lektionsupplägg, jag kom på mejl jag skulle skicka, jag kom på texter jag skulle leta och praktiska saker jag skulle ordna. Jobb, jobb, jobb. Jag höll på att bli galen. Jag koncentrerade mig på att slappna av i varenda muskel jag kunde komma på, jag räknade mina andetag, jag iglade på Snippe, jag snurrade tusen varv, jag kröp runt på golvet halvblind, grävde fram spikmattan från platsen den ligger på under sängen och la mig på den. Men icke. Någon gång måste jag i och för sig ha somnat, för jag vaknade ju när klockan ringde. Nu är jag lite nervös inför stundande natt. Jag ska ta med mig skolkatalogen och plugga in rätt namn till rätt ansikte på de nya klasserna jag har. Kanske är det uttröttande nog.

Klockan är kvart över tio en lördagskväll och jag sitter i sängen och planerar lektioner. Ja, det säger väl ungefär allt.

Snippe röjer omkring i köket och flyttar stereoapparater upp och ner från källaren, snart ska han göra plats för den nya tv-apparaten han ska köpa imorgon antar jag.

Ja.

Jo.

Han ska köpa en ny platt-tv till sovrummet. Det behövs tydligen. En större, dyrare, bättre, flashigare. Den vi har i sovrummet just nu har ju nästan fyllt ett år, herregud, dags att uppdatera.

Själv är jag seg som en kola trots jag har sovit bra. Inga fler vakna ångestnätter trots att schemat om möjligt har blivit ännu sämre. Jag har mejlat, härjat, sprungit upp och ner för trappan till schemaläggare och rektorer, fram och tillbaka till olika kollegor och försökt pussla och i fredags kom jag med ett förslag jag själv tyckte var rätt vettigt. Får se om de tycker samma sak. I vilket fall verkar mitt psyke ha ställt in sig på att jag gjort vad jag kunnat, inget ältande sedan i fredags eftermiddag. Annars är det nog en av mina sämsta egenskaper. Jag gråter sällan över spilld mjölk; går nåt sönder är det sönder, blir nåt stulet är det borta. Jaha. Inte mycket att göra åt, bara att försöka fixa till så bra som möjligt och fortsätta, inte gräma sig. Men att inte veta, det klarar jag inte av. Jag hatar att inte ha koll på min närmsta framtid. Det kan göra mig helt galen. Eller sömnlös, då.

Men seg är jag alltså. Lade mig elva helt frivilligt igår. Sitter och känner mig lite lagom duktig helt utan helgångest just nu. Det måste vara nåt fel. Vitaminbrist.

Jag är fortfarande otroligt nöjd med min nya plats, mitt bås vid fönstret. jag pysslar och grejar och sitter helt hemlig och ospioneringsbar i lugn och ro och trivs. När jag tittar på mitt gamla skrivbord fattar jag inte hur jag klarade av att sitta där, så mycket trivs jag på min nya plats. Ibland krävs inte mycket för att göra igeln nöjd.

Fredagens katalinkväll var som dag om man ska kalla den förra för natt. Som natt och dag alltså. Olika. Det vill säga att den senaste var jättetrevlig. Alla glada, inget klag, mest bara diskussioner och skratt. Ännu ett hack uppåt på nöjdhetsskalan.

Ny mobil har jag också; nu när Snippe har två stycken i-fåner i sin ägo har jag fått ärva hans näst senaste lur. En fiskfjällslikande sak som jag hittills kommer väldigt bra överens med.

Men nöjdast av allt blev jag i fredags. Sofia kom tillbaka till skolan som vikarie för en lärare! Halleluja! Det känns inte bra att läraren hon vickar för är sjuk, jag vill inte alls att han ska vara borta, men ska man sätta in en vikarie är det här världens bästa lösning. Linlugg och Sotlugg på banan igen.

Idag är sista semesterdagen. Imorgon börjar jag i skolan igen. Jag känner mig ganska beredd. Tror jag. En bra sak är även att jag längtar lite efter mina elever. Eller längtar kanske är fel ord, men jag ser fram emot att träffa dem. Det ska bli roligt! Jag har drömt ännu en dröm om skolan förresten, men den här var positiv. Jag blev räddad från diverse obehagligheter, läskiga människor och dryga situationer av mina fina disciplar. En bra dröm att lägga i vågskålen som motvikt till den förra skoldrömmen.

Jag skulle kunna vara ledig i åtta veckor till, jag skulle väl inte klaga om jag blev erbjuden ytterligare ett sommarlov, men nu är det så att terminen börjar imorgon. Dags alltså att köpa bänkpapper, höstjacka, nya jeans (Crocker, Levi’s är för dyrt) pennor, sudd, pennskrin och block.

(Jag ska faktiskt köpa mig en ny skolväska. Jag köpte en helsvart men ångrade mig och gick tillbaka för att köpa den jag egentligen ville ha. Då hade den sista av den modellen just sålts. Och bara för att de var så himla trevliga inne på affären hade jag inte hjärta att lämna tillbaka den svarta och gå till den andra friluftsbutiken i stan där jag vet att väskan med röda detaljer finns. Nej. Jag beställde en istället. Om två till fjorton dagar ringer de mig. Å. Jag är så töntigt snäll och lättpåverkad ibland.)

Jag har haft ett bra sommarlov. Mycket. USA går ju inte av för hackor, det var en semester i en klass för sig liksom, men jag har gjort en massa andra semestrigheter också. Gjort tillräckligt många bra somrigheter för att det ska kännas som att hösten kan få komma så smått. Snart. Jag har träffat en massa bra vänner på olika ställen. Fikat, grillat, hälsat på, gått ut på lokal med. Jag har badat, cyklat omkring, gått på loppmarknad, åkt till Stockholm bara för att spankulera med Snippe, löst korsord på gräsmattan, hälsat på farmor, firat födelsedagsbarn. Tagit det lugnt.

Många sommarstugor har det blivit också. Sommarstugan verkar vara det nya svarta. Midsommar firades till exempel i stugan hos Fia och Mange, den som blir finare för varje gång man är där.

Sen har vi varit stugsittare i Dalarna hos Daniel och Lina, där jag träffade Mira för andra gången, nu har hon varit utanför magen ungefär lika länge som hon var inuti den. Hon var större. Och inte lika trött som första gången. På som fan snarare. Brorsan Lukas gick inte av för hackor heller. Och Dalarna var fint. Heja Sverige liksom. Blå himmel, gärdesgårdar, blommor längs vägkanten, åkrar och ängar. Kor som betade av det gröna gräset och gul sol som sken på dem. (Och regn. Men då satt vi inne och åt så att min mage stod i fyra hörn, så det gjorde inget.)

Jag har förlorat mina eventuella sommarlekar med Maja till stugan Stenkullen. Istället för att se den som en konkurrent kanske jag ska betrakta den som en anledning att skaffa körkort så jag kan ta mig ut dit och våldgästa helt på eget bevåg.

Senaste stugan vi besökte ägs av Manne och Sara, där åt vi kräftor i lördags. Jag åt en halv västerbottenpaj. Snippe åt tre kilo kräftor, minst. Och jag blev sugen på att spätta bort en massa sten. Jag tror att det är lite av min grej, det där att fixa med stugor.

Det verkar helt enkelt som att stuga är nåt man ska ha. Ska skriva ner det på önskelistan.