Jag har haft två ultimata bloggfotodagar, igår och idag. Igår åkte jag till Stockholm och träffade Helene, vi strosade runt på Söder och tittade i second hand-butiker, pratade om förr i- nu- och framtiden, drack kaffe, åt sushi, drack mer kaffe och åt äppelpaj. Och blåbärspaj. Det var perfekt stros- och fika ute-väder och vi var på finfint humör. På kvällen cyklade jag hem till Frida som var gräsänka, och där dracks det mousserande vin CHAMPAGNE med jordgubbar och sen Coors Light i glada vänners lag. Vi satt på balkongen tills det blev mörkt, och sen spelade vi spel i soffan. Vi kom inte hem förrän efter fem på morgonen, när det redan ljusnat igen.

Idag har jag varit på barnkalas i Storvreta, gått tipsrunda, ätit tårtor och bullar, suttit och varit mätt som en plätt och klappat lånehunden Nisse Karlsson. När vi kom hem avslutade vi kvällen på Basilico, där vi satt vid ett bord med rödrutig duk, öppet fönster och utsikt ut över Linnéträdgården.

Förstå vilka fantastiska bloggbilder det hade blivit, vilken gemytlighet, vilken charm, vilka vackra och roliga detaljer som hade förevigats. Om jag hade haft vett att ta upp kameran. Jag tror att jag var lite för inne i själva händelserna för att minnas den. Kanske en bra sak egentligen. Men inte för bloggen.

Idag köpte jag stavar. Så att jag kan gå stavgång om jag vill. Och det ville jag idag. Men jag klarade inte av att gå med dem inne i stan, jag fick skynda mig ut i naturen innan jag vågade förlänga dem. Jag skämdes när jag mötte folk. Men dubbelt så svettig som efter en vanlig morgonpromenad, det blev jag allt, så jag stavar nog vidare ska vi se. Hujedamig.

Vi hade tänkt åka till Stockholm och sightsea.

Vi gjorde inte det.

Jag tvättade åtta maskiner tvätt samtidigt som jag städade förrådet. Jag bar ut saker, gick igenom dem, packade om, sorterade bort, la i olika återvinningshögar, märkte upp lådor och packade in det som skulle vara kvar igen. Det tog timmar. Jag svettades floder och när jag snöt mig efteråt blev pappret svart.

Under tiden jag roade mig i källaren åkte Snippe iväg för att hjälpa sin mamma med en krånglande tv och passade på att panta burkar och återvinna glas. Kassarna gick sönder, glassplitter överallt och en argsint Snippe. (Jag hade faktiskt kört ut honom från källaren i förebyggande syfte. Jag såg tecknen redan innan.)

När han kom tillbaka packade vi bilen full, åkte till återvinningsstationen och blev av med en massa bråte och dåligt samvete. Nu har jag till exempel lämnat kläder till Erikshjälpen, vissa tröjor är inne på sin andra, möjligen även tredje tur i second hand-dansen. Även farfars fjällvandringsryggsäck fick återvinnas. Det tog emot. Han var så snäll som lät mig få den den gången jag skulle fjällvandra i nian, jag tror det gjorde lite ont i friluftshjärtat på honom den gången. Och nu fick den sin grav i metallcontainern. Sorgligt. Men den är så åbäkig och har använts högst en gång sedan dess. Den är större än vad jag är, i princip. Det gick inte att motivera varför den skulle få ta upp en hel hylla på egen hand längre. Usch. Jag blir så nostalgisk när det gäller att slänga saker.

Efter hemkomsten blev det källargym; premiär för mig. Jag trode att jag skulle få klaustrofobi och deppångest, men blev istället aspeppad och glad. Tränade nästan dubbelt så länge som jag hade tänkt. Kunde jag aldrig ha gissat. Källargym med lösa vikter och betonggolv målat med flingfärg är tydligen min grej. Och bollen! Pilatesbollen! Hittade finfina övningar på nätet till den.  Min boll är blå. Undrar var jag kan hitta en piffig blå kroppsstrumpa nu bara.

Middagen blev hämtindiskt och så kom världens snällaste mamma förbi med hembakt bröd och hallon. Frukosten är inte bara räddad, den kommer att bli fantastisk.

Kvällen fortsatte sedan på det inarbetade spåret. Jag gick loss på balkongen, dödade löss och plockade utblommade blomor och gulnade löv tills händerna var svartgröna och alldeles smetiga och kletiga av luslik. Snippe hade ledsnat på mina överfulla lådor där jag sparar sånt som är bra att ha, så det vara bara att gå igenom allt för att se om något kanske inte längre var så bra att ha.

Ungefär tre fjärdedelar var helt onödigt att ha.

Och så återstod så bara mitt allra, allra roligaste. Det är så man börjar gråta.

Men nu är den över, effektiviteten. Nu är det sömn. Och sen träningsvärk, för jag glömde stretcha insåg jag precis. Fan å.

Snippe hörde att det började ylas ute på gården. Assars nemesis, fetkatten utan svans, var där. De kurade på varsin sida om en bil och sjöng hotsånger för varandra.

Jag skyndade ut, barfota, plockade upp Assar i famnen och tillsammans jagade vi bort fetkatten utan svans. Jag sprang med Assar tryckt emot mig i högsta hugg, vi stannade när vi kom ut på Linnégatan och fräste gemensamt åt utbölingen som gallopperade bort och dök in under planket som gränsar mot Linnéträdgården.

När vi kom upp till lägenheten spann och fräste Assar samtidigt. Han fick lite skinka och nu ligger han och snusar på sängen. Jag tror att han är nöjd med samarbetet.

Jag fick farmor att anmäla sig till en akvarellkurs hon också.

(Ja, jag har alltså varit på besök i Hudiksvall i tre dagar. Lagat mat, promenerat i regn, sjungit med i låtar högt, högt eftersom jag var ensam i hela Hudik, åtminstone ensam utomhus, tittat på tv, ätit lite färre kakor än vanligt, ätit mer halstabletter än vanligt, sovit i ett annat rum än vanligt (eftersom pappa och Snippe också var där), tvingat pappa att färga mitt hår (med mycket godkänt resultat får jag lov att säga med facit på huvud) och bakat scones. Typ det har jag gjort.)

Jag har fått hem min akvarellmålarbok, inga dyra krämer. Boken skickades med miljöfrakt, det vill säga extra långsamt. Krämerna skulle skickas iväg samma dag de beställdes.

Nåväl.

Jag får måla i min ensamhet; hyra en vindsvåning (alternatvit fuktskadad källare), måla fantastiska alster som jag aldrig kommer att våga ställa ut eftersom min förskräckliga hy kommer att avskräcka folk, ingen kommer att våga närma sig mig och jag kommer att isoleras, för var år som går kommer ensamheten leda till ökat vansinne, det kommer att tära på min själ, gnaga bort bit för bit av mitt jag.

Men efter min död kommer jag att hyllas. Vänta bara!

Jag har shoppat på nätet. Dyra krämer, mitt beroende kvarstår. För att väga upp ytligheten shoppade jag lite annat också; jag anmälde mig till en akvarellmålningskurs och beställde kursboken i förväg. Nu ska jag bara se till att plocka fram alla färger, penslar och akvarellblock. Damma av dem och mig själv lite... Sen är det bara att sätta på sig den storblommiga tunikan, sätta upp håret i en slarvig knut, pryda sig i de afrikanska träörhängena med djurmotiv och klingande silverarmband på båda handlederna, så är man igång. (Nästan så att man kan skippa det här med att måla då liksom. Vi får se. Ångerrätten gäller tills det är tio dagar kvar innan kursen börjar.)

I övrigt så har jag haft en perfekt semesterdag. Vi gick upp, tog en (visserligen något försenad och sedan förkortad) promenad, åkte tåg till Stockholm, badade på Långholmen, promenerade därifrån och mötte Eva, Peter och sedan Patrik inom loppet av fem minuter i samma park, hälsade på Linda som jobbade, köpte god sallad, tog tåget hem, jag tränade och sedan mötte vi upp Frida och Berra på taket och åt god mat och drack ljusgul öl till solen behagade försvinna alldeles. När vi kom hem låg gråkatten och väntade på oss på tröskeln.

Fint!

Snippe är ledsen över att vi är hemma. Han vill tillbaka. Tillbaka till stället där allt är stort, stort och mycket och många. Jag förstår honom, jag hade gärna stannat minst lika länge till. Lätt!

Men nu är vi hemma och det är precis lika bra fast på ett annat sätt. Jag gillar det lilla, det vanliga, det välbekanta. Jag gillar att promenera till Gamla Uppsala för tusende gången i livet, jag gillar att se vilka blommor som blommar just nu, känna att det nästan doftar honung från dikena. Jag gillar att stan nästan är folktom. Jag gillar att ha sovmorgon, jag gillar nästan att det är halvmulet, för då behöver man inte ha ångest över att hinna till en strand fortast möjligt, plötsligt har man en massa andra alternativ att fylla dagen med.

Fast okej. Det kan få vara sol varannan dag.

Hemma har jag ägnat mig åt terapiverksamhet. Inpackat solslitshåret, filat sandpappersfötterna, rakat stickbenen, asiktsmaskat flottansiktet. Jag har läst ut en bok, legat på spikmattan (som jag för övrigt inte tror botar fibromyalgi, migrän, AIDS, naturkatastrofer eller annan valfri hemskhet vilket DN verkar tro att användarna tror att den gör. Däremot vet jag att jag blir fantastiskt avslappnad av den. Somnar inom tio minuter varenda gång, oavsett tid på dygnet eller hur pigg jag än är. Fast läser man noga är det väl marknadsföringen DN är skeptisk till, och det kan jag förstå.) med Assar på magen, tittat på film, hunnit träna både styrka och kondition, suttit på balkongen och druckit vin med vänner, plockat med djungeln (först ser jag en bladlus. Sen ett brunt blad, sen en utblommad krasse, sen några löss till... Sen upptäcker jag att jag har stått där i nästan en timme och är helt glad. Äkta blomnörd. (Snippe gnällde nyss över att jag "bara tagit blombilder i USA")).

Jag gillar det här livet. Det lilla semesterlivet.