Att Kiss är ett hårdrockband är väl allom bekant. Alltså är det hårdrockslåtar jag lyssnat på de senaste dagarna, varav två låtar från en särskild skiva har varit särdeles frekventa i lurarna på väg till och från jobbet. Snippe är övertygad om att jag har någon form av störning. Det har jag nog. Jag har nog hört dem ska vi säga, sex, sju gånger varje dag sen i måndags. Jag skrattar åt dem och älskar dem samtidigt. Och lyssnar sedan en gång till.

En av dessa fina bitar finns det även en fantastisk tv-inspelning av.

Fantastisk. Fantastisk hårdrock. Ace är ju alltid fantastisk, men alldeles särskilt vid 2:18 och några sekunder framåt. Jag blir ju alldeles öm i hjärtat.  Pauls försök att se sexig ut är också lite fantastiska. (Här är för övrigt den enda versionen av låt nummer två, Torpedo Girl, som jag kunde hitta, en specialversion med Erics trummor ovanpå hela köret.)

Titta och lyssna nu på hårdrocken. Speciellt vid 2:18.

Sedan jag skrev det förra inlägget har jag haft denna godbit på hjärnan. Konstant och om och om igen. Och lite till.

Jag tänkte därför dela med mig av detta fantastiska verk. Ni har säkerligen hört det förr, men det skadar aldrig med lite repetition, som en sann lärare skulle säga. Och det är jag ju.

Lite kvällsmusik, håll till godo!

När jag var på väg till tåget efter en ganska intensiv men bra dag, lite lagom trött men på gott humör, passerade jag en elev jag har i svenska. Vi hälsade på varandra och jag hörde att hennes lite äldre kompisar frågade vem jag var. "Min lärare" svarade hon. "Oj, vad söt hon var!" svarade en av kompisarna. (Och sen tillade hon att hon minsann inte är lesbisk, haha.)

All trötthet försvann. Lättsmickrad igel kallas det.

Via Pelle halkade jag in på den här.

Lycka!

Allvarligt, det här är en av mina favoritlåtar. På rikt. Jag menar det!

Ett starkt musikminne är när jag hörde den för allra första gången som barn. Jag blev alldeles pirrig i hela kroppen och kunde inte sitta still. Jag hoppade omkring i sängen och lyssnade på den om och om igen.

Dryga tjugo år senare laddade jag ned den till min mp-3 spelare och lade till den på en spellista jag ofta lyssnade på när jag jobbade som brevbärare.

Trapporna togs alltid med skutt som vore jag en liten häst.

En av de godaste morotskakorna jag någonsin ätit serverades mig idag. Det lönar sig att hälsa på hos nya människor och deras kakbakande pappor. Mammans kaffe smakade också ypperligt. Tack Frej!

Frej är för övrigt det andra spädbarnet jag någonsin hållit i. Han väger nog ganska precis lika mycket som Assar insåg jag när jag plockade upp katten och dansade lite med honon nyss (Snippe har köpt Abbaskivor från Ginza. Assar är en utmärkt danspartner, trampar aldrig på tår). Det första barnet jag höll i heter Texas. Texas Cliff Masimba. Bara en sån sak. Jag var inte rädd att tappa Frej särskilt länge (ännu en rädsla förutom den att ungen ska börja vrålskrika av hat och skräck när jag petar på den), han grodade ihop sig och låg stilla ganska snabbt. Len päls hade han också.

Jag börjar bli värsta erfaren! Det här med barn verkar ju vara en lätt match.

Ett av de säkraste sätten att göra mig lycklig på är ganska enkelt. Det är att vara koltrast och sjunga för mig en tidig morgon eller en sen kväll. Ibland kan dessa två tidpunkter sammanfalla. Är man inte koltrast är det förstås rätt svårt att lyckas just med den lyckan.

Nu är dessa två tillfällen till lycka förbi för i år, det dröjer några månader till innan koltrastarna sjunger för mig igen. Hålla sig undan och krafsa hysteriskt i buskarna kan de göra även om hösten, men de håller klaffen medans de gör det. Häromdagen upptäckte jag en stilla koltrast på min väg till tåget. Några månader framöver får jag titta på den och kanske även lyssna på det här för att komma så nära just den sortens lycka som koltrastsång kan ge mig:

Troligt att jag läste bok på min knappa timme. Jag rullade ihop mig till en boll istället för att ligga platt med nosen i en bok och somnade på fem sekunder. Vaknade av att Snippe kom hem och lallade så iväg för att träna, fortfarande med ögonen halvt igenklibbade. Tack för den fritiden då.

Träning på egen hand blev det, och fy satan vad skönt det var att svettas. Värsta kicken! Läste inte ens i min skvallertidning, stirrade ut i tomma luften (eller på andra svettiga människor som råkade komma inom mitt synfält och min tomma luft) lyssnade på min nyladdade i-pod, cyklade och sprang för glatta livet. Jag vill dit imorgon igen, men det hinner jag inte. Åh, måste nog ta till vara den här hysterin så att jag kommer in i nån slags vana på nytt.

Mina ögonbryn är knastriga av salt. Jag ska nog ta en dusch nu.

Förresten blev spagettin med köttfärssås fenomenalt bra.

Jag är förmodligen full, eftersom jag och min finaste Hanna har delat på två flaskor vin och mestadels suttit framför den tända kakelugnen och pratat. En del skit, mycket viktigt. Jag gillar Hanna. Som fan. Hon delar på förstaplatsen tillsammans med en annan fin tjej. Nu sitter jag ensam kvar med ett glas vin. Hanna var tvungen att dra sig hemåt. Inte helt ensam är jag. Ace är kvar.

Önskar lite att jag vore tretton. Nästan. När man var tretton var allt väldigt enkelt och samtidigt väldigt svårt. Jag saknar det enkla. När man kunde gå upp i en känsla helt och hållet. När en idol var en IDOL. När man ärligt ÄLSKADE sina idoler och ville gifta sig med dem.

Jag och Snippe halkade in på en trettonårig tjejs bilddagbok igår, (när vi var tragiska med varsin dator på magen) och hon visade sig vara ett mycket stort Zeppelin- och Kissfan (fin smak, Page och Ace var favoriterna) och jag blev nästan avundsjuk. Jag skulle också vilja kunna vara förmögen att älska ett band så ovillkorligt som man kunde när man var tretton, fjorton år. Jag minns hur det var. Det var fint. Man var aldrig ensam. Man hade alltid så jävla rätt.

Och det är jag ju inte förstås. Ensam alltså. Jag har ju Ace precis just nu. Och rätt har jag. Nina tretton.