Klockan är tjugo i fem på morgonen. Vi har gått runt i neonstaden och förundrats och förfärats. Människan är ett sjukt, sjukt djur. Mina fötter värker och ögonvitorna är ögonrosor. Sängen hägrar. Tur att man tjackat piller som kan få en på fötter igen inför den planerade shoppingspreen imorgon då.

De verkar helt fantasiskt superbra alltså. Herregud, att denna mirakelkur (som såldes i ett skabbigt hak bredvid tvättomaten vi tvättade våra kläder i igår) inte kommit till Sverige än? Bara 12 piller och så är man i hamn.

Så säger Berra att man får ropa när man är i Vegas, men bara en gång(Annars blir man that guy). En gång per besök alltså. Jag har sparat på mitt ropande hittills. Övrigt sällskap har gjort detsamma. Får se vem som blir den första.

Vi har åkt genom Death Valley, Dödsdalen, hela dagen. Det var overkligt varmt. Allt är så overkligt i det här landet. Stort. Mycket.

Så även Death Valley. Hett. Jätte. Berg. Öken. Dödshett.

Och tystnad. Jag har aldrig varit  med om en sådan tystnad. Inte ens i svenska fjällen, för här fanns inga forsar som susade. Bara Bad Water. En salt pöl.

Det var löjligt hett.

Och nu är vi i Las Vegas. Det är löjligt mycket neon. Just nu sitter jag i en säng, iklädd ett second hand-fynd (nej , nu var jag otrendig  - vintage menar jag) från San Fransisco. Sminkad är jag också, ikväll är festkvällen.

Mycket har hunnits med sedan San Fran, men jag har inte hunnit blogga om det än. Rubrikerna är klara i huvudet dock. Bilderna finns i datorn. Det är tiden som är knapp. Men imorgon, imorgon, då ska jag skriva om röda träd, om björnkontakt av typ första graden, om vinprovning i Napa Valley och om hus.