Jag blev lite fundersam efter ett inlägg som Celina skrivit om viktångest. (Ett inlägg som jag för övrigt gillar, jag gillar att man trivs med sig själv.) Det jag blev fundersam över är om de som inte känner mig så väl uppfattar mig som någon slags wannabeanorektiker? En som ägnar all sin vakna tid åt att tänka på vikt?

De flesta som känner mig vet nog att jag ofta är den som äter mest och värst nästan jämt i nästan alla sällskap, utan att gnälla och förstöra hela glädjen med det efteråt, men alla som läser här vet kanske inte det. Så, nu vet ni också. Att jag har skrivit om mina extrem-GI-veckor är mest för att tvinga mig att fullfölja dem, jag är nämligen inte tjejen med karaktär i vanliga fall. Nu känner jag mig liksom lite extra motiverad.

Syftet med att jag tänker gå ner de kilon jag gått upp är att jag vill att mina favvojeans ska kännas bekväma igen. Sen tror jag inte att särskilt många, om ens någon bortsett från möjligen Snippe, kommer att kunna se huruvida jag gått ner dem eller istället ökat på dem med ytterligare ett gäng. Det är min känsla när jag klär på mig jag vill ändra. Jag vet själv när jag trivs. Om jag vore en sån person som pendlar i vikt skulle jag väl knappast bry mig särskilt mycket, men under hela mitt vuxna liv har jag pendlat max ett kilo upp eller ner, ALDRIG mer. När nu det kilot tog med sig sex kompisar på mindre än en sommar kändes det rätt ovant och rätt obekvämt. Den enda jag jämför med och vill väga lika mycket som är ju mig själv och min normalvikt, det vill säga den vikt jag har haft de senaste tio åren fram till för tre månader sedan ungefär. Egentligen skulle jag kunna skita i vågen helt och hållet och bara prova jeansen med jämna mellanrum.

Och jag blir lyckligare av att kunna behålla jeansen istället för att behöva köpa nya, och definivt lyckligare i längden av det än vad det relativt korta välbefinnande som man upplever om man stoppar i sig en påse godis varje dag ger i lycka.

Jo, vågen sa i alla fall att det inte gått åt fel håll, om än bara med tre hekto...

...tänk vad dagen gick fort, tänk vad mycket vi gjort, men nu är det slut för idag...

Kanske ska jag börja sjunga den med mina elever sista lektionen varje dag? Vi sjöng sången på lågstadiet. Jag har för mig att man stod vid bänkarna, bakom stolarna och sjöng. Det var lite fin stämning vill jag minnas!

När jag tänker efter så skrev några av de lustiga eltvåorna att de ville sjunga på svensklektionerna. Se där! Min chans! (De skrev också att de ville "se på film, inte jobba de två första veckorna och ha roligt" men jag måste ju kunna välja ut några förslag till att börja med?)

Men min dag då, den som snart är slut, hur har den tett sig? Jo, såhär:

Jag orkar inte ens vara förbannad över cykelstölden. Det är liksom för mycket. Hysteriskt. Jag skrattar mest. Det blir bara till att ställa klockan på tio minuter tidigare än vanligt imorgon, det är vad det tar att promenera till stationen i lugn och ro och dessutom hinna tappa nåt på marken och gå tillbaka några steg. Om man skulle behöva tappa nåt och backa alltså. Mer energi än så orkar jag inte lägga på cykelsaknaden just nu.

Kanske bryr jag mig inte så mycket om cykeleländet för att jag tog ut min abstinens och möjliga aggressioner på en träningscykel på Sats nu i kväll. Jag bestämde mig helt sonika för att jag nu är frisk från pesten eller förkylningen eller vad det nu är som har drabbat mig den senaste veckan och att det nu är dags för miljonte gången i ordningen att ta tag i träningen igen. Konditionspass på egen hand blev det. Jag var förberedd på en timmes psykisk tortyr, men det var inte så farligt. Jag lade till och med bort alla tidningar och koncentrerade mig enbart på att trampa och att svettas. Tortyr blev det bara de sista tio minuterna när i-poden hängde sig och jag fick lyssna på tjutande löpband och deppig gymmusik. Kanhända gör jag om hela proceduren imorgon om jag hinner.

Funderar också på att väga mig imorgon, men jag är lite nojig över att bli besviken. Förra veckan gick jag ner tre kilo. Det är rätt bra jobbat ändå, särskilt med tanke på att jag varit pestsmittad och knappt gjort nåt jobbigt alls. Det som varit direkt ansträngande har ju varit att handla mat, och handla måste man ju göra lik förbannat, vad man än väljer att stoppa i sig. Hursomhelst, jag tror inte jag kan skryta med samma resultat denna vecka. (Jag får se hur smal jag känner mig när jag vaknar imorgon.)

Efter träning blev det mat (köttfärsbiffar med grönsaksstavar och dip av turkisk yoghurt, för den som är intresserad) slösurfande, dusch och nu säng. Det var den dagen. Jag är iklädd sovstassen och glasögon, förberedd för en stunds repetition av judendomen i en ny bok inför en genomgång imorgon. Känner mig helt ny och tom. Tömd. Jävlar vad jag kommer att sova om bara en liten stund.

Spelaren är förresten helad nu, Snippe svängde sina magiska fingrar över den, nu är den from som ett lamm. Jag med. Godnatt.

Imorse när jag skulle cykla till tåget så gick det inte. För det stod ingen cykel i cykelstället. För den var borta. Stulen.

Det känns som lite déjà vu. Som du kanske förstår.

Eller en förbannelse, rakt av. Vad krävs för att bryta den? Måste jag pussa en padda, fånga en häxa, komma på den elake dvärgens riktiga namn? Hjälp mig!

Det blev lite bättre bara av att ta en promenad, även om målet med promenaden var att handla, vilket ju var det som skulle undvikas för dagen. Det var jag och Ace som promenerade tillsammans, ute i mörkret, inne i lysrörsljuset på Ica och så hem igen. Inte så kallt ute, räckte med luvtröja och halsduk. Skönt med luft. Lite melankolisk till sinnes.

Trots redan mycket fint musikaliskt sällskap kom jag att tänka på den där låten. Att jag lyssnade på den mycket när jag var liten, arg och ledsen, då för några år sedan (några? det är ju över tio år numera, herregud…). Att jag tyckte att texten var bra och videon gjorde att jag skaffade en skinnjacka och ville vara Richard Ashcroft (jag var väl dessutom ofta lika förbannad som han ser ut att vara, ilsk som jag var). Tänkte på att orden känns lite som att de stämmer in på hur mitt huvud känns just idag, just ikväll också. Tio år senare.

Jag har slut på ägg. För att lunchlådorna ska funka imorgon krävs minst två ägg, gärna fyra. Jag måste alltså gå och handla. Jag hade planerat att slippa gå och handla idag. Det skulle vara dagens ljuspunkt. Att slippa handla. Jag skulle gotta mig i det.

Och så har jag ätit en massa bacon. Enligt GI-tänkande är det helt ok. Noll GI typ. Enligt det gamla tänkandet som en del av min kropp tydligen fortfarande är inne i är det fett med fett i bacon, och det är dåligt. Så jag har dåligt samvete mot min GI-vilja.

Nämensåatt. Om man skulle förstöra resten av den här dagen med en tur till Lutis dårå. (Det extra bittra med det här är att jag egentligen brukar gilla att handla, tycka att det är trivsamt, även att handla mat. Men nu när Vanliga Vardagarna har slagit till mig hårt i huvudet har handlandet mist all sin forna glans.)

brynandes kotletter, paprika och lök, kokandes rödbetor och stekandes kantareller i smör. Vilken jävla husmor jag är. Jag kan ju tydligen inte hålla mig borta från spisen hur hårt jag än försöker. Jag som skulle sluta äta. Jaja. Nu behöver jag inte tänka på det här igen. På över arton timmar. Gaaaah. Att laga mat är ett jävla sisyfosarbete. Så fort man lagat färdigt så äter man upp den. Jaha. Så står man där vid spisen igen.

Helvete. Jag måste ju komma på ett mellanmål till imorgon också.

Ibland är det så roligt, så roligt att vara svensklärare. Extra roligt. Som några veckor framöver när jag och tre klasser håller på med språk i språket. Gruppspråk, sociolekter, dialekter och fackspråk. Roligt! Roligast är dialekter. I Norduppland säger man klöpp, böt, skärde, däribak, lag (som i lade), tynnre och andra fina ord. Jag skärde i det tynnre snöret, klöpp av fransarna, böt ut det och lag det däribak på bi:n (som i bilen). Jajemen.

Mina elever får lyssna på dialekter och försöka känna igen varifrån de kommer. Jag har använt mig av den här sidan, bränt ner några prover på en skiva och tagit med till skolan. De lyssnar med spetsade öron och gissar hej vilt. Ibland bra ibland inte lika bra.

Jag önskar ganska ofta att jag pratade en dialekt själv, istället för mitt utjämnade språk. Om mina föräldrar bara varit lite mindre måna om att låta som alla andra i Universitetsstaden. Töntar.

Min mamma kan man fortfarande ana sig till varifrån hon kommer, (Skelleftehamn i Västerbotten) åtminstone när hon blir arg eller när hon pratar i telefon med sin syster. När hon kom till Uppsala var hennes dialekt tydligen ganska genuin, men hon arbetade bort den innan jag föddes. Jävla, jävla. Å andra sidan fick jag gå hos talpedagog på lågstadiet för att jag hade det norrländska sje-ljudet (tänk att säga sju med sje-ljudet man använder i ordet fors – O så hemskt! Talpedagog, hit med ens! Hjälp det arma barnet att göra sig förstått!), vem vet hur illa det hade gått om jag ärvt hela dialekten…  Hade säkert fått gå om hela ettan på lågstadiet.

Pappa har nog aldrig låtit som om han kom ifrån Hälsingland (vilket han alltså gör, Hudiksvall för att vara noggrann), inte ens när han bodde där, å andra sidan har nog farmor aldrig låtit som att hon kommer från Gällivare heller (vilket hon alltså gör).

Men tänk om pappa pratat någonting sånt här ungefär (klicka på någon av högtalarna ovanför texten). Och mamma såhär. Mormor pratade ju nästan så, även om det är Burträsk exemplet kommer ifrån, inte Skelleftehamn. Och jag nåt mitt emellan? Det hade varit så roligt. Nu kan jag ju knappt härma dialekterna.

Sist men verkligen inte minst, två av mina absoluta favoriter. Det här är liksom också svenska. Å. Jag blir så lycklig! Lyssna och bli lycklig du också. Klicka runt på hela sidan!